finnskogsupplevelser

I dag hade jag lite tid över för en skotertur för att kolla upp vargarna som jag visste uppehöll sig en liten bit från oss.
Mycket riktigt! De hade gått efter hundspannsspåret för att senare hoppa av. Vargarna har här språngat fram i den djupa snön.



Här är det spår efter flera.



En ensam varg som valt att galoppera fram.



Även här är det galopp.



Spår efter mer än en varg.



Här har familjegruppen gjort ett gemensamt spår över sjön.
I vanliga fall så brukar de sprida ut sig när de kommer ut på en sjö. Här har de dock valt att gå i samma spår. Det är nog den djupa snön som har gjort att de föredrar att gå i samma spårlöpa för att spara på energi.

I går gick alfaparet i leden mot Grästjärn och vårt hus. De hade revirmarkerat ordentligt. Han med en kraftig "ölpink" och hon med en "spraydusch". Löpblodet har för tillfället upphört och hannen verkar ha upphört med sitt "duttande" med nosen.

Ture och Svea, som bor i huset där borta var ute på en promenad och Ture hävdade dock att det var han som hade slagit ölpinken - men då måste det ju vara Svea som duschat - eller...?

Ture behöver dock inte hävda revir, alla vet ju att det är han som är Alfahannen i byn.

Ture och Sveas hund, Emma, lekte med vargtiken ute på gården (15 år sedan), när hon gick här ensam och väntade på en lämplig hanne. Svea såg dem genom fönstret, hon försvann dock snabbt när Svea skulle öppna dörren för att gå ut och titta.



De hade gått efter vår led och gått in, en liten bit, emot hundgårdarna.
Därefter gick de ut på Grästjärn.



Här har hela familjengruppen kommit över sjön.

Den 17 nov 2008 skrev vi följande om vargläget här på finnskogen
Har Amungenvargarna tagit över Ockelboreviret  här runt Katrineberg?
I vårt nätverk här på skogen pekar inget åt det hållet. Spår och synobsar visar med all tydlighet att båda reviren troligen finns kvar.
Man får inte glömma att alfatiken, i Amungen, sprang i Ockelboreviret som liten valp.
När hon blev alfatik i Amungen fick hon, redan då, en bit mark av Ockelboparet, som en typ av hemgift kan man säga. 
En tillfällig försvagning för vargarna i Ockelboreviret inträffade när alfahannen gick ensam här ett tag, han fick då svårt att upprätthålla sitt revir.  Man kunde då se att Amungenvargarna trängde sig in en bra bit i reviret.

Alfatiken i Ockelboreviret  levde fortfafarande, enligt det senaste analyserade spillningsproven, 2007 01 17.
Hon Föddes I Gillhovsreviret 91,92 eller 93.
Att hon, som kanske sveriges äldsta varg, i vilt tillstånd (mellan 14-16 år), har kunnat leva så många månader till är föga troligt.
På spårsnön förra vintern verkade det som om det kommit hit en ny tik till Ockelbohannen. I bland var det ett spår och ibland två spår. I ett av de ensamma spåren fanns det löpblod.
Amungenvargarna tog då chansen att temporärt försöka flytta sin revirgräns lite längre österut. De har enligt andra rykten fått ge efter för Siljansringen, som var fler vargar i sin familjegrupp i vintras. 
En föryngring har skett här i närheten av Katrineberg. Enligt vad vi tror så har det kanske inte blivit någon föryngring i Amungen i år, vi får väl se när spårsnön kommer.


Med facit i hand
Nu vet vi att det är Ockelboparet som fortfarande rör sig i våra skogar. Ockelbohannen var en av de vargar som märktes den 29 februari tillsammans med sin åttamånaders son. Han är född i Årjäng 1998 och varit Alfahanne sedan slutet av 2000.

Sonen (ovan) var en av den största valpar som märkts, han vägde 44 kg. Alfahannen, pappan, vägde 51 kg. Dagen efter märktes ytterligare två hanvalpar som vägde 43 och 44 kg.
Det får tankarna att gå tillbaka till Amungenvargarna när de bildade familj, 2004.

I spåren efter Amungenrevirets individer utmärkte sig då en av dem med de största tassavtryck vi någonsin sett. Vi kallade honom "Bigfoot" när vi talade om honom.
Det var antagligen "Bigfoot" som flera av våra bekanta sett vid olika tillfällen. De omnämde honom/henne som -"en enormt stor varg, den största jag någonsin sett".

Eftersom det blivit så stora valpar efter Alfahannen i Ockelbo så är det enligt våra teorier stor sannolikhet att det kan vara Alfahannens nya tik som bär på en liknande gen, den som ger storväxthet. Det kan mycket väl vara en avkomma från den storväxta individen i Amungenreviret.



Kortet ovan är Svartboparet som avlivades 2006. Tiken, den minsta av dem, var från Furudalsreviret. Hannen, den största, var från Amungenreviret. Man kan skönja att han är storväxt även fast han jämförs med en tik. Vi spårade dem när de nyligen träffats och lade då märke till storleken på honom via spår och krafs.


Den skjutna hannens spår, vintern 2005.

Som man ser på bilden (högst upp) är valpen och även pappan ganska mörka och röda i pälsen.
Sommaren 2007 såg vi en stor varg som sprang över vägen mitt framför bilen, vargen var då inne i Ockelborevirets område. Den vargen var mycket ljusare än dessa vargar trots att de blir ljusare under vinterperioden då de har den ljusa underullen. Ja, man kan faktiskt likna den mer med den avlivade hannen från Svartbo.

Var det en strövarg? Eller var det en tik från Amungenreviret? Ockelbohannen hade redan förra vintern sällskap av en löpande revirmarkerande tik, kan det vara den vi såg?

Det skall bli spännande att få följa de framtida DNA - jämförelser som kommer att klargöra hur släktförhållandena verkligen förhåller sig.

När hannen kom till det här området, till den dåvarande tiken och bildade Ockelboreviret så ville man märka flocken på tio individer. Men! Dock inte forskningen! Det var ett privat bolag som ville märka - och bara deras anställda skulle få pejla. Turligt nog så blev det inte verklighet av detta märkliga påfund. Det var ju då ett ständigt tugg om att vargarna skulle bort till varje pris, ja till och med skott avlossades.
Tänk att kunna pejla tiken när hon ligger och matar sina valpar...!

Vi hade bestämt att våra vänner Kathryn & Jens skulle besöka oss när de hade ett uppehåll med sitt arbete på olika teatrar i Sverige. Sagt och gjort så bestämde vi datum och tid på Ockelbo station den 29 jan 15.27.

Vi åkte ner till Ockelbo där vi passade på att proviantera och hälsa på dottern på hennes jobb på Optikern. 
Det var ett mycket kärt återseende när de stod där vinterklädda och beredda att komma ut i vildmarken.

Vi började återfärden till Katrineberg, passerade Åmot då telefonen ringde. Det var en bekant som ringde och sa "kom hit på en gång, det ligger två nymärkta vargar här som jag vill att ni skall se". Vi blev ju verkligen glada, vargarna har ju gått runt oss sedan mitten av 1980 - talet. Det kändes som en självklarhet att vi skulle få se de individer som hela tiden rört sig kring oss och förmodligen redan känner till våra och hundarnas röster och lukter. Jag tror att vår bekant även tänkte i de banorna.

Vi hade ju Bullen med oss så Kathryn fick börja med att sitta och hålla honom så att han inte på något vis skulle komma ut.  



Vargarna låg där med sina halsband och höll på att vakna upp vilket skulle ta ytterligare några timmar. Vi passade naturligtvis på att fotografera. Det var både Alfahannen (här ovan) och en åtta - månaders hanvalp som blivit märkta.

Det fanns en stab med experter som alla hade sina uppgifter, vargarna stod under ständig bevakning.
Våra andra bekanta fick stanna kvar sedan alla andra hade lämnat platsen för att bevaka paret så de inte råkade ut för något oförutsett. Det blev en lång kväll för dem.



Sent på kvällen kom de tillbaka, det hade gått bra med vargarna och deras tillkvicknande. De hade ställt bilarna utanför affären där de tagit sina skotrar för att spåra fram vargarna.
Spårningen var naturligtvis perfekt gjord, det var bara för helikopterföraren att gå ner och plocka upp dem efter att de fått sin bedövningspil perfekt placerad.

Lite eftersnack med kaffe och macka i affären. Kathryn & Jens hamnade mitt i händelsernas centrum, vi hade knappt hunnit hem och absolut inte hunnit gå igenom de vanliga rutinerna som man brukar göra när man får främmande som stannar flera dagar.

.

Vi satt dock uppe och pratade en lång stund inpå natten.



"Frukostbuffé" på Finnskogen.



Nu är vi laddade för en hundspannstur. Kylan är ganska påträngande så klädseln är genomtänkt med "rånarluva" och "Bondånger-mössa". Selarna plockar vi med oss inifrån där de torkat under natten.



Hundarna börjar bli inselade och klara. Vi tar ett större, och ett litet spann som Kathryn & Jens kan prova att köra själva.



Bakka & Billan i led.



Bullen & Ulva gick på Jens spann.

´

Kathryn satt i släden med mig. På vägen passerade vi spåren av Alfahannen som han gjort under morgontimmarna när han gick från märkningsplatsen och den plats där han blivit sövd. Det bevisar ju att han inte kan förknippa platsen med något otäckt, dock kommer han kanske att undvika helikoptrar i framtiden.



Plötsligt dyker helikoptern upp ovanför "Trollskogen" och går fram och tillbaka. Vi förstår att de skall fortsätta märkningen i dag. Leif ringer upp spårarna som finns på andra sidan"Trollskogen" för att få bekräftat att det är märkning på gång.
Vi stannar dock ett tag och låter helikopterföraren göra färdigt sitt jobb. Efter en liten stund kör den rakt sydväst så vi fortsätter vår färd.



Valparna har lekt utefter hela leden, det var de spåren som helikoptern "spårade av" från höjden.
Han kunde minsann flyga en helikopter han!



Helikopterföraren slängde av pejlingsutrustningen och drog iväg till samma ställe som gårdagen för att söva ytterligare två vargar, två hanvalpar. Spårarna med sina skotrar hade redan koll på packningen.



Kathryn bytte med Jens och körde på hemvägen.
Maten, två kycklingar, satte vi in i ugnen på vedspisen och bör vara lagom ätklar när vi kommer hem.



Härig tur.



Väl hemma så var det bara att snabbt få in hundarna och åka till märkplatsen för att få se de två nya vargarna. Det visade sig vara två hanvalpar. Alfatiken höll sig undan och förblev på så sätt omärkt.
Veterinären sitter och bevakar vargarna och deras beteende, beredd att ingripa vid minsta misstanke på avvikelser.



Det blev sent även denna kväll. Turligt nog fanns det lite kyckling kvar och det smakade nog gott efter 13 - 14 timmar ute i skogen.

Konstigt! Men jag känner mig trygg med den här märkningen, det är forskningen som ligger bakom och som beställt märkningen. Men så har det inte alltid varit...!

Familjen  Skyttevall ordnade en liten överraskningsfest för Anettes pappa Gunnar som fyllde 70 år.



Födelsedagsbarnet kände sig nästan som hemma i dessa trakter som varit hans jaktmarker tidigare.



Bullen passade på och få sig några vänliga ord och en klapp.



Ja, nästan en romans!



Nu börjar inselningen av hundarna. Lisa, en av unghundarna, har inte riktigt fattat att man skall stå i färdriktningen.



Snart är alla engagerade med att hålla hundarna rättvända och på plats.



Alla intar sina platser.



Födelsedagsbarnet intar sitt spann.



Och iväg går det. Loise och Tobias startar med att sitta i släden.



Tobias kör eget spann genom "Trollskogen", med Ulva och Pajas i led. Pelle går som tredje hund i litet spann för första gången. Det gick jättebra för Pelle. Spannet var mycket piggt och fort gick det. Underlaget var mycket snabbt och glidet var perfekt.



Anette testar på att köra det snabba spannet.



Loise var lite fundersam i början men körde sedan spannet ända hem. Hon tyckte det var jätteroligt. Håller med henne, vi tycker det är lika roligt  - ännu efter 35 år...!

Ice och Osten gick i led. Kokki och urstarke isbjörnen Wolf gick som wheeldogs. Eftersom Kokki och Ice är till åren kommen så går de i en ganska sakta takt, men de går stadigt framåt. De är som vi människor - kan göra allt men gör det långsammare.



Gunnar var en hejare på att köra.  Roligt att han uppskattade den hemliga presenten.



Gunnar, som är jägare fick också se färska vargspår. Här har Alfahannen korsat spåret och fortsatt i västlig riktning.



Lite skifte på förare och åkare. Hundarna får en liten paus som de dock inte värdesätter då föret är lätt och snabbt.



På led efter varandra över Locksjön.



En liten tur ut på Kaxen så födelsedagsbarnet fick känna på att köra skoter på snö, som de saknade hemma.



Leif har tagit plats vid kôlbullepannorna. Födelsedagsbarnet fick sig en välgräddad med lingon plockade på Finnskogen.



Bordsskicket är vi inte så noga med på Finnskogen. Knäna får duga som bord.



Anette funderar på nästkommande hemliga anhalt som skall komma. Tiden går...!



Ingalill och jag utbytte "hemliga" recept på kôlbullar.



Återstår då bara att skriva i gästboken.



Tobias ser nöjd ut med dagen - var det hundspann eller skoter som förorsakar detta leende?



Tack Ingalill & Gunnar. Hoppas det blev en fortsatt lyckad dag.

Vi träffades som vanligt i gamla lanthandelmuseet. Där blev det lite historik från svunna tider då Olof Westberg startade upp lanthandeln i slutet på förr - förra seklet.
Och naturligtvis genomgång av turen.



Inspektion av slädarna.



Kan det här verkligen gå bra? Skall du eller jag börja köra eget spann?



Ja, man har ju kört förut så det skall nog gå bra. Bra med en skoter som broms.



Lena, till vänster, har starka nypor trots att hon ser så späd ut. Hon har minsann knådat mig regält, både på rygg och axlar - en fantastisk känsla.
Lenas syster som står till höger har fyllt 50 och hyllades av hela gänget.



Kathryn och Jens hjälper Leif ut med hundar.



Fler och fler personer ansluter till hundarna i spannen. Med många unghundar så behövs många händer som håller dem i styr.



Iväg går det, landskapet är vintrigt med dignande snöklädda granar som ramar in spåret.



Föret var tungt och moddigt, ett bland det värsta underlaget för hundarna.



Korvgrillning vid Fansen, i brådrasket blev det bara en korv var. Resterande (många) korvar kom med i kylväskan hem. Halkkörningen var i full gång vid kriminalvårdens halkbane-anläggning.



Födelsedagsbarnen kör efter varandra, båda fyllde 50 år. Lena kör efter.



Och naturligtvis fanns det dagsfärska vargspår. Valparna hade lekt och härjat runt, efter hela leden genom "trollskogen".



Lite pulsning i snön, för åttamånadersvalpar, kan inte hindra den viktiga leken.



Det gick segare och segare för hundarna att komma framåt, men de stretade dock på.



Mörkret infann sig innan vi kom tillbaka till hundgårdarna. Vi var rejält sugna på kaffe och kôlbullar.



Nere vid elden lyser det välkomnande.



Kôlbullepannorna är i full gång. Alla var ordentligt hungriga och kaffetörstiga.



första gången de äter kôlbullar



50 åringarna kämpade bra i uppförsbackarna.



Tuulas kjol var perfekt för både hundspann och Åre.



kaffepannan är urdrucken tillsammans med hembakta bullar



Christer försöker truga på en kôlbulle till.
Alla var mätta och belåtna. 50 - åringarna med följe återvände hem till Söderhamn och ett bastubad som de såg fram emot. Man kan ju tänka sig vad diskussionen i bastun kommer att handla om...

När vi åkte här med Lena och Jonas så fanns inte ett enda spår efter vargarna, de låg stilla efter det myckna snöandet.
Det brukar ju dröja några dagar innan de börjar röra på sig igen.



På onsdagen fanns det åter vargspår efter leden, de hade börjat röra på sig igen efter ovädret.

Fansknoppen under ett tungt molntäcke.
Det har kommit 1 dm snö så det är dags att köra en runda för att trycka till snön.
Leif åkte iväg och tog kameran med sig.



Locksjön är en källsjö vilket innebär att det inte är något vanligt inflöde i sjön. Inflödet kommer underifrån, från källor på botten. Dessa källor gör att det kan uppstå stora vakar när kylan inte är tillräcklig för att frysa det varmare vattnet som tränger upp.

Här är det en sådan vak som blivit nu när temperaturen stigit. Ett svanpar har passat på att leta efter mat innan det fryser till igen.



Så här fina blir spåren. Med några dm till så blir det perfekt.



Och så var det ju det här med vargspår. Två spår antagligen gjorda av några brådmogna valpar i Ockelboreviret, då det inte fanns några revirmarkeringar. Spåren var gjorda sent igår kväll, lite nysnö i spåren.

Efter tövädret som nästan förstörde säsongen för oss så tog vi det säkra före det osäkra och började dra upp hundspannsspår på de oplogade skogsbilvägarna som vi har gott om. Det tillhör ju inte det mest upphetsande att få köra på en väg men det är verkligen ett alternativ till att inte köra alls.

Det dröjde inte länge innan det första trädet, en tall, som ramlat över vägen måste tas bort. Leif plockar fram motorsågen som han fyllde på med bränsle innan vi åkte hemifrån.



Nästa träd, några aspar, som böjt sig av snötyngden som var tidigare i vintras.
Det gäller att såga högt uppe...



...och högre. Bäst att stå på rätt tå.



Och naturligtvis så fanns det ju färska (från igår) vargspår. Ett revirmarkerande par, rejält revirkrafs.
Kan det vara Ockelbo? Eller är det Amungen? Eller någon annan? Svartboreviret är ju "fri for rent".



Efter lite putsning av det lilla pudret som kom natten som var, visar sig urineringen.



Att lägga hundspannsspåret efter vägen är verkligen en nödlösning. Gruset är framme på många ställen och kommer att ställa till  problem med belagen på medarna, att kunna bromsa spannet och att sätta ner snöankaret.

Längst bort mot horisonten kan man skönja snömoln på väg hitåt, de har lovat två dm, frågan är om det räcker för att åka på den grusiga vägen.



Vägen tillbaka hem bestämde vi att köra över Fansen och testa leden som vi preparerat tidigare, men som skulle behöva mycket mer snö för att kunna användas till hundspannturer.

Det snölager som fanns på sjöarna smälte till vatten och har nu blivit kärnis, ett litet tunt snölager finns det dock ovanpå.
Här ser man halkbanan som Kriminalvården iordningställer varje år och poliser från både när och fjärran kommer och tränar halkkörning på. Så akta sig alla bovar som ger sig ut på hal is med polisen i hälarna.



Jag förväntade mig det värsta med leden, fast den låg ju förresten i norrläge, vilket i och för sig inte hjälper när det är flera plusgrader både dag och natt. Och kan ni tänka er!  Smältvattnet hade runnit nedför leden, men det hade lagt sig i håligheterna och frusit till ett toppen underlag. Hundspannsspåret var BÄTTRE än det var före tövädret! Nu är det bara att vänta på snön och därefter preparera med skoter och sladd. Vi ser fram emot att ta emot gäster till helgen och slippa åka på vägen.


Ett område efter leden har väldigt många stora stenblock - det sägs att trollen kastat ut dem!
Man kan se dörren in till trollens boning, står den inte lite på glänt?

Vi åkte till Edsbyn för att besöka deras välsorterade järnhandel. Den har gått i arv under flera generationer och det har gett dem ett enormt sortiment. Vi behövde ringar till halsband åt hundarna, unghundarna har som hobby att tugga sönder dem på varandra. Mycket riktigt så fick vi tag på några.

Vårt nästa ärende var att köpa en fin blomma till värdparet, Elisabeth & Åke på Skålsjögården. Vi köpte en fin vit Azalea som vi överlämnade med allt det myckna beröm som spårarna har förmedlat till oss. Spårarna hälsade och tackade för den fina service de fick åtnjuta under de dagar de huserade där.

Skålsjögården, vårt skogshotell på Finnskogen, ligger vackert och har fint boende och framförallt god mat. 
När vi anlände så satt Elisabeth & Åke och åt middag tillsammans med två Fransmän som tillbringade några dagar på anläggningen. De hade provat på att åka skidor i de fina omgivningarna som har några mil spår tillgängliga för sina gäster. Vi gjorde dem sällskap en liten stund.

På vägen hem höll vi naturligtvis ögonen öppna efter nya vargspår på den lilla spårsnö som kommit. Tyvärr så fanns det inga nya vargspår på vägen hem till Katrineberg.

Ett glatt gäng kom för att ha en dag tillsammans, en julklapp där man är tillsammans och samtidigt gör något roligt.
Lilla Saga sitter på pappas trygga axlar. Bullen springer omkring och hälsar på alla.



Första paret ut i släden är gamla Bomhusbor. Ice och Kokki skulle bli dagens ledarhundar, de hade gått slingan (ny för i går) en gång. Paret är gamla och "pålitliga" och dessutom är de inte så snabba vilket passar bra då det är lite bökiga spår. Vi hade ett litet spann efter så de som ville skulle kunna köra själva. Det hade varit - 11 på natten och det var fortfarande kallt fram på dagen vilket var bra för spåren.

Vi startade och iväg gick det som vanligt euntusiastiskt - tills Ice tvärstannade och luktde på revirpinket som vargarna gjort tidigare. Ice kollade pinket bara något ögonblick innan han gick vidare bakåt till den enda löptiken som var med i spannet, det var en riktigt medveten fint han gjorde mot mig. Där försökte han betäcka och struntade totalt i mina tillrättavisande, hotande och bönande ord.

Han gjorde en sådan fint man bara gör när man levt ett helt liv som draghund, när åldern börjat göra sig gällande och respekten för husse och matte börjar avta.
Ja, man kan likna det vid en gammal människa som börjar bli lite dement och kan vräka ur sig ord som hon i sin mest aktiva tidsålder aldrig skulle drömma om att säga. 



Vi kom igång igen, men väl vid nästa fartnedgång, vid en ganska brant uppförsbacker fintade han mig igen. Han var på andra sidan backen så jag såg honom inte - förrän hans nuna dök upp och han var på väg igen.



Leif kom och bytte ut ledarparet mot Bakka och Billan, därefter gick det undan - framåt!



Veronica från Jäderfors körde sitt eget spann.



Micke, Lotta och Saga från Göteborg åkte tillsammans.



Det var en fantastiskt fin dag med mycket solsken och lagom kallt.



Unghunden Pelle fick avlösa Balo och gå med på sista rundan. Han kommer att bli en av de nya toppenhundarna.



Leif och Gurra tog hand om hundarna efter hemkomsten.



Lucas och Emil hjälpte Jessica och Tobbe med kôlbullarna nere vid brasan.



Både farmor Margareta och mormor Birgitta är med.



Farfar Leif, morfar Bosse och moster Kristin. Leif och Veronica körde egna spann. Lilla Emma åkte tillsammans med pappa Fredrik.



Tack Lotta och Mikael för att ni ordnade den här dagen.

Det har varit mycket stort intresse från media om vår spårvecka. Det kan ju bero på "nyhetstorka" efter helgerna eller så tycker de verkligen att det varit av intresse för att allmänheten bör få ta del av det hela. Vi får hoppas på det senare. 

P4 Radio Gävleborg, var de första som gick ut med beskedet i lokala nyheterna. Ja faktiskt under flera gånger, även ute i fält.
SVT GävleDala var med och filmade ute i fält. Delar av detta sändes även i SVT:s riksnyheter.
TV4 Gävle/Dalarna
Böndernas tidning, ATL
Jaktjournalen
Arbetarbladet, med mycket bra kommentarer - minst 27 st! Skrolla ner på sidan.
Gävle Dagblad . Skrolla ner på sidan så finns det minst 9 st kommentarer att läsa
Ljusnan har tyvärr ingen tillgänglig artikel på weben. En scannad version finns dock här nedan, hoppas den går att läsa.

Leif åkte ut tidigt i morse för att få en överblick av vargspåren som vi upptäckte igår. Det var spår med olika datum då det var både spår med några fjun snö i och spår utan snö.
Här ovan har de kommit ut från skogen och gått ut på Grästjärn.



...delat upp sig och sprungit runt...



...gått mellan vårt hus och grannens..



...följt hundspannsspåret fram emot vårt hus,som syns i bakgrunden. Revirmarkerat i snöhögen.



Bullen går runt och har koll på "sina" löptikar och reviret. Han stannar dock på gården.

Under tiden "Spårveckan" pågått så har vår, just nu gårdshund Bullen, varit mycket oregerlig och "tjatat" på mig hela tiden om att få gå ut.
Han har väckt mig på nätterna för att bli utsläppt. Värst var han natten mellan 3 - 4 jan då han klev runt på mig för att jag skulle vakna. Ja, han var ute två - tre gånger om nätterna.
Han har faktiskt aldrig betett sig så angeläget och pockande förut. Han har dock nöjt sig med att vara ute en liten stund för att sedan komma direkt när jag ropade på honom.

Vis av hundar som kissat inne om de inte omedelbart fått gå ut efter att de visat behovet så törs man ju faktiskt inte chansa. 

Vi har just nu ett fyrtal tikar som löper så lite av tjatet hade nog med dem att göra. Faktiskt så trodde jag att det var hela orsaken till hans beteende.

När husse kom hem från "Spårveckan" så blev plötsligt hunden lugn igen så jag tolkade det som om han saknat husse. Husse blev ju naturligtvis märkvärdigt stolt av att Bullen hade saknat honom.



Bullen pinkar in sitt revir.

Hundarna i hundgårdarna har varit väldigt aktiva och gruffande, inte bara det vanliga ylandet när vargarna är i närheten.
De gruffade som den gången när en igelkott kröp framför hundgårdarna, eller när huggormarna kröp i och utanför hundgårdarna. Eller när räv eller älg går och stryker. 

Som jag tolkar det så här i efterhand så är det ju naturligtvis vargarnas närhet som varit stor del i att Bullen hela tiden skulle ut och hålla koll på "sin" gård.

Tyvärr så får jag nog ta av husse lite av lyckan av att vara så saknad av Bullen. Fast skall jag vara riktigt ärlig så har han nog saknat honom en del ändå.

Efter alla dagar med kallt väder och spårning så är vi på gång med träningen igen.
På lördag kommer det nya gäster. De skall åka en ganska kort tur och den skall gå söderut precis på gränsen till Gästrikland. Vi behöver arbeta med spåret ytterligare för att det skall bli perfekt för både släde och hundar.

Men först kör vi milsspåret.



Vi hade utbrytaren Spirit med oss idag så det var inte värt att göra för långa stopp.

Vargarna hade förstås gått i spåret och revirmarkerat ihärdigt.
Balo som gick som andra par skulle ideligen lukta på vargarnas markeringar och drog ut åt sidan, det stör rytmen i spannet. Det var riktigt färska revirmarkeringar men p.g.a. Spirit kunde vi inte stanna så länge att det gick att göra sig en uppfattning om hur de gått.

Dock har de gått mellan vårt och grannhuset och vidare ut på Grästjärn. De hade också gått genom det område vi skall köra på lördag - det blir fint att visa för gästerna.

SVT GävleDala ringde och ville intervjua och filma för ett inslag till regionala nyheterna.



Kurt och Leif fortsatte spårningen på alfaparet i Ockelboreviret. SVT GävleDala var med ute i skogen och tittade på typiska revirmarkeringar såsom urinering av alfaparet, spillning med mycket älghår i och revirkrafs.



De fick se olika spårlöpor, här har minst fem vargar gått, valparna fick således följa med föräldrarna.



Kurt försöker få ordning på ut och inspår, det går ju åt alla håll.



Ja, till och med på vägen fanns det färska vargspår. Det visade sig att vargarna gått tillbaka in mot platsen de kommit ifrån.



En alldeles färsk (inte fryst),  svart "vargskit" som inte innehöll så mycket hår.  Detta tyder på att de har ätit mycket rent kött. Turligt nog så avbröt dom spårningen, sannorlikheten att vargarna hade en slagen älg liggande i området var ganska stor.

I går rände Leif runt  och var inte på skidor på hela dagen.
I dag åkte han in i Ockelboreviret tillsammans med Kurt.

Efter att ha åkt på "säkra" ställen och inte fått något napp så tog de vägen över Grannäsen. Där träffade de på Hjalmar och Janne, två bröder som växte upp i Grannäsen.

Janne har en "Finnskogskåta" belägen i granskogen, den är isolerad med mossa och smälter mycket bra in i omgivningen. Hjalmar och Janne höll på och röjde i sin skog.



Hjalmar, Janne och Kurt  får sig en pratstund utanför kojan. Kurt ser ut att trivas väl. Ja, han fick ju erbjudande att låna kåtan när han vill - skulle man ju inte tacka nej till, fast det är väl kanske märkvärdigare med folk från sta´n. Får ta ett snack med Janne...



För ett par år sedan satte Hjalmar, Leif och Janne upp ett riktigt rovdjursstängsel på deras mark för att hålla rovdjuren ute, och fåren inne i hagen.



Fast det stod ju förstårs på en uppspikad skylt att: PROJEKT VARG I GRANNÄS!
Riktig rätsida på detta påstående har aldrig riktigt utretts! Ryktet går dock att Janne setts med en halv vargpäls...?



Takfönster finns det, fast det är ju snötäckt just nu.



Janne eldar så det är + 25 inne i kojan. Kaffehurran kom på och de tog sig en fikapaus i kojan.



Det är en fantastiskt vacker plats som ligger på 400 m ö h. 

Nej nu måste dom återgå till verkligheten och fortsätta jakten på färska spår.



Mycket riktigt - dagsfärska spår!



...och alfaparet är det ju också, löpblodet har blivit mer distinkt, han har dock tryckt ner nosen så det är nog inte riktigt klart. Han fortsätter nog att kolla ett tag till...!
Tänk om man skulle ha en sådan kontrollerande människohanne!



Dagarna är korta och det blev inte så mycket dagsljus-tid kvar så de tar upp spårningen i morgon igen.

Efter en skön natts sömn purras gänget för att gå ner till Skålsjögården och Elisabets nykokta ägg. En rejäl frukost och iordninggjord matsäck i ryggsäcken så startar man upp bilarna.
Det är -25 så det gäller att ha bra batteri.



Skidorna på taket och så iväg. Petter blev intervjuad ute i fält av radio Gävleborg vilket sändes på lokala nyheterna.
Björn och hans gäng kommer på revirmarkerande par, endast några km från Skålsjögården, som med all sannolikhet är Amungenrevirets alfapar.



Här spårar Björns gäng Amungenrevirets alfapar, de ser dock minst tre spår.



Spår är det gott om, de går i hjulspåren, är lika lata som vi människor. Dock kan det vara svårt att se hur många spår det är tillsammans. Det gäller att spåra minst 3 km och se antalet när de sprider ut sig under vandringen.



Ett gäng får spår direkt som de följer, kan det vara mot Bresiljorna?



Det andra gänget åkte till Ockelboreviret och hittade revirmarkeringar från ett revirmarkerande par vilket de bedömde som alfaparet i Ockelboreviret. Eftersom de två revirmarkerade paren var i sina revir och relativt samtidigt så bedömde man att båda reviren finns intakta med sina valpar.

Carolina, Björn och Dagmar sitter och diskuterar morgondagens spårning.

Alla (nästan) har strålat samman med utrustning såsom skidor, lämpliga kläder, några GPS, ryggsäckar m.m.
Carolina och Dagmar var med Leif och spårade det nya reviret som kom till för några år sedan, "Svartboreviret".
Där sköts en ung tafatt hanne som knappt var könsmogen och en tik som revirmarkerade.

De sköts för att de fick skulden för att ett antal får rivits vid Älvkalhed vilket fårägarna och många, många andra som bor och verkar i revirområdet avhåller sig mot med bestämdhet. Alla är eniga om att fåren revs av en ensam varg.

De sköts också för att tre hundar blivit rivna av varg.
Här på Finnskogen har vi haft varg sedan mitten av 80-talet. Jägarna har hela tiden jagat med lösspringande hund, det har aldrig hänt någon incident med hund och varg - förutom grannens hund, Emma, som lekte med vargtiken utanför deras hus.

Den första incidenten var när en jägare var ute och jagade med en jämthund, hunden fick upp spår på en varg (förmodligen ungvarg). Hunden stack efter vargen och drev den under två timmar, de stannade och slogs emellanåt.
Hunden klarade sig men var full med dräneringsrör från alla sår han fått. Den stackars hunden förstod inte bättre än att jaga vargen, den var så tuff så att den knappt var lämplig att ens gå på älg. Leif träffade jägaren hos veterinären som berättade om förloppet.

Efter denna incident blev tre hundar attakerade och dödade av varg.
Anmärkningsvärt är att den sista hunden vargdödades efter att "Svartboparet" avlivats...!

Turligt nog så verkar den trenden vara bruten och våra vargar uppträder fortfarande avvärjande mot hundar.

Leif , Björn och Kurt började planera, redan i somras, att de skulle göra en rovdjursinventering tillsammans.
Rovdjursföreningens Mats Rapp som är en av Sveriges duktigaste spårare har tidigare arrangerat "spårveckan" i 12 år.
Intresset har dock funnits hos medlemmarna att fortsätta med spårningar.
Då reviren utbrett sig över större delar av Sverige varefter vargstammen ökat så verkar det bli flera spårgrupper fördelade över landet.

De bestämde sig då för att koncentrera sig på Gävleborg som har flera revir med lite oklara revirgränser. Det är totalt 12 spårare och de är inkvarterade på Skålsjögården. Det skall bli mycket spännande att följa deras arbete.

Intresset från media verkar vara ganska stort för att rapportera om denna "spårvecka", vi har lagt in länkar (längst ner efter reportaget) till SR P4, som har en intervju med Leif och Petter, samt ATL, Lantbrukets Affärstidning.
De tar ju alltid i lite väl mycket det här tidningsfolket, jag tror ju att "grabbarna" vill hålla låg profil och inte yvas för mycket - fast det är ju förstårs många som inte skulle tacka nej...!




Idag lördag, börjar den mest omfattande utbildningen i rovdjursinventering som har gjorts i Gävleborg. I fyra dagar kommer 12 personer att kombinera teori med vargspårning i Finnskogarna mellan Hälsingland och Gästrikland där de rivaliserande Amungen- och Ockelboreviren finns.

Hörde en varg yla
Vi befinner oss hemma hos Leif Holst i Katrineberg åtta mil norr om Gävle på gränsen mellan Hälsingland och Gästrikland. Här i den höglänta och vintriga terrängen trivs vargen. Så sent som på annandagen hörde Holst ylande då Ockelbovargen förmodligen gav sig in på en tur i fiendeland, Amungenreviret.  

Det är också det tiotalet vargarna i dessa revir som Leif Holst och de elva andra rovdjursspårarna, varav sju är nybörjare, kommer att följa när de genomför den första kursen i sitt slag i rovdjursspårning.

Hjälpa länsstyrelsen
I fyra dagar kommer kursen att vara med start idag lördag i Finnskogarna mellan länets två landskap. På dagarna ska man hjälpa länsstyrelsen att försöka ringa in hur många vargar som finns i området och på kvällarna analyseras resultat och det blir övningar och föredrag av mer teoretisk karaktär. Att få någon exakt siffra på hur många vargar som finns i Gävleborg är svårt eftersom reviren går in i andra landskap, men någonstans runt 25 vargar finns det i länet och över 200 i landet.

En av dem som anmält sig till spårveckan är biologen och vargkännaren Petter Hillborg från Gävle:
- Jag vill se hur rovdjuren beter sig och hur de rör sig i området, säger han till SR Gävleborg.

Läs mer på sr.se
eller lyssna på radion

Eller läs i tidningen ATL

Vi tog scotern och sladden och styrde mot en av våra leder som går på längre turer som dagsturer m.m.
För nuvarande har vi bara en mil som fungerar som ett tillförlitligt hundspannsspår som man med säkerhet kan låta oerfarna förare köra ett eget spann på. 



När vi kom ut på sjön så fanns det flera vargspår. Ja, sjön var faktiskt full av spår.



Man kunde se att valparna rumlat om och lekt med varandra. De verkade haft väldigt roligt, tänk om man någon gång fick uppleva detta. Även om det bara skulle vara på långt håll.




Här ser man sex spårlöpor, samma riktning och samma ålder, fem i trav och ett i galopp. Spåren som kommer in från vänster är troligen alfadjurens.



Revirmarkering av alfaparet, tiken till vänster och hannen till höger. Man ser även här att hannen kört ned nosen i tikens urinmarkering. Nu finns det även inslag av löpblod i hennes markering. 
Hannen känner det med all säkerhet och tänker nog, snart så ... !



Vi fortsätter på leden genom skogen till nästa sjö. Det är för tillfället för lite snö för att få till ett hållbart hundspannsspår.
Det var vid tövädret senast som vi körde den här sträckan, då skotern fastnade i stöpisen på sjön. Stöpisen, på sjön, har nu frusit ihop med kärnisen och det är ett skapligt lager med snö ovanpå.



Så här fint blir det när man kör med sladden, det blir ett bra underlag inför nästa snöfall.
För nuvarande är det för tunt snölager.
Tövädret gjorde att vattnet flödade i leden, det har nu frusit till is och behöver ett lager med snö för att bli farbart.

Väderleksrapporten lovade snö nu till helgen, vi får hoppas på det.