finnskogsupplevelser

I går var vi ute på kända marker för att titta efter spår. Ofta kan vi se när, var och hur vargarna har gått sin runda.
Skogsbilvägarna har dock buskröjts vilket rivit upp vägrenen så det är nästan omöjligt att upptäcka revirkrafs utan Bullens hjälp.
Vid samma platser som de gått tidigare år har de gått även nu. Bullen är naturligtvis med och visar oss vilka buskar de markerat vid och var de krafsat. Han är bombsäker. Vi är faktiskt ett ganska bra team.

I dag har vi tagit bilen en bit upp på vägen för att därefter lämna bilen och gå efter vägen en bit.



Vi startar vid ett vägskäl, Bullen börjar genast söka genom området och fastnar för en liten buske som han genomsöker minitiöst.



Han revirmarkerar. Den har med all sannorlikhet vargarna varit fram och markerat vid.



Alldeles bredvid börjar han intensivt att sniffa - och se! Det visade sig vara en ordentlig revirmarkering med rejäla krafs.



Han går metodiskt tillväga och missar ingenting.



Undrar om han kände igen vilken individ som hade varit där - eller kanske det var en ny hanne?



Det är ju ganska rejäl yta som krafsats upp. Bullen lägger ner mycket tid på luktandet, som för att pränta in alla detaljer om individen som varit där.



Kan han ha urinerat på den lilla busken bredvid revirkrafset?
Av Bullens intensitet kan man skönja att det är en för honom ny individ som måste "sniffas in" ordentligt.



Därefter går han tillbaka till den första platsen som han undersökte när vi kom.



Och tänk! När man tittar ordentligt ser man en revirmarkering även här, dock något mindre yta.
Han är heller inte lika intensiv på den här markeringen. Känner han igen den? Är det alfatiken?



Men troligtvis samma ålder som den andra.



Det här blev lite för mycket för bullen att smälta, han tog i och revirmarkerade en bit bredvid så pinnmo och småstenar skvätte runt omkring.



Bullens krafs, den går inte heller av för hackor.



Vi fortsatte en bit efter vägen, Bullen hade skärpt hållning på svans och öron. Ja hela kroppen var mycket spänstigare. Han gick vägen fram med hög och sniffande nos.



På ett ställe markerade han att vargarna gått in i skogen och gick in en bit för att syna av en ganska stor yta. Han kom dock genast tillbaka när man lockade på honom, ja vi har ju ansvaret för hans liv och lem - och man vill ju inte att han skall bli vargmat.

I dag kunde man höra på radion att ännu en hund tagits av vargarna. Hur i all världen kan de släppa en "familjemedlem" som alla tycker att hunden är, åtminstone när den blivit dödad av varg. Kan det vara ett led i att få till en vargjakt i vinter?



Vi fortsatte efter vägen men Bullen markerade inga mer revirmarkeringar från vargarna.
Vi återvände hem igen. Om någon vecka kommer vi att återvända för att se om det blivit nya revirmarkeringar.

Det ryktas att älgen som låg vid hundspanns-, skoter-spåret är uppäten.
Vi hade ju räknat med fortsatt kallt väder med snö så att vi skulle kunna besöka platsen med jämna mellanrum och se vilka djur som varit och ätit av älgen.
Vi beslutade att gå dit och titta och knäppa lite kort.

Svanarna är fortfarande kvar i ån och simmar tillsammans alla fyra.



Över ån.



Förra gången vi följde stigen så var marken frusen med ett tunt lager snö.



Tickorna verkar vara helt opåverkade av frostnätterna som varit - eller är det nyuppkomna?
I förrgår plockade vi några kantareller...!



Björnen hade gjort gångar till skafferiet...



Och tänk att hela älgen var uppäten! Hornen är dock tillvaratagen av jaktlaget och kommer att pryda "slakteriet", det gamla kolhuset från 1800 talet som finns kvar från järnhanteringens tid.



Det var endast skelettet och huden kvar.
Huden kan bli bra för vargarna i vinter, det finns alltid lite fett kvar som blir bra som mellanmål för vargen.



Björnen har ätit och skitit. En svart skit med bara kött och lite inslag av lingon. Han har verkligen frossat.



Ja frosseri brukar ju straffa sig - med diarré. Det låg blaffor som brett ut sig som riktiga komockor längs hela platsen. Här markerat med pilarna.



Den här björnskiten är dock efter en björn som förmodligen kommit på besök från lingonskogen, därav den rosa skiten. Kan det vara honan med två ungar som vi såg spår efter för en dryg vecka sedan? Spåren var endast en km från älgen.



Ja så här ser platsen ut efter "åteln" som legat drygt en månad på platsen.
Naturen kommer dock snart att återgå till det normala för ingen kommer att fylla på den temporära "åteln".
Till skillnad från de fotoåtlar med "fast bostad" som finns på skogen. Där finns alla risker för konflikter mellan revirhävdande björnar. Kanske de bjuder på ett häftigt slagsmål? Man har också fått tillstånd av Länsstyrelsen att "stödmata" örnar med kött under vintern - eller är det vargen som kommer...?

Nu ligger det en 12 - taggare på ett annat ställe några km upp på skogen som kommer att bli mat åt våra rovdjur. Kan det vara vargens tur då? För nu tycker åtminstone jag att  en ansvarsfull björnmamma borde tänka på att få sina ungar i säng inför vintern.

Den naturliga åteln varierar ständigt och utmanar inte björnarna mot varandra under åratal på samma ställe som den statiska. Örnen kommer nog att hitta dit också liksom den gör till många olika platser där det bjuds en liten köttbit.



På hemvägen hade mörkret hunnit lägga sig över landskapet.

Vi tog oss en promenad utefter hundspannsspåret för att uppdatera oss inför den annalkande vintern.
Det var väldigt "lågt i tak" och dimman låg som smäck utefter marken.



Här går spåret ut på sjön för att fortsätta åt olika väderstreck.



Bullen kopplade genast in draghunden och satte upp farten längs leden.



När han kom ut till sjön så funderade han vart leden tog vägen. Han hoppade upp på Husse för att fråga hur i allsin dar han skulle bete sig nu när spåret försvann ut i sjön.



Bäst att lägga sig ner och fundera på var spåret tog vägen. -"det kanske kommer tillbaka om jag ligger här en stund".



Vi tittade till båten som ligger vid stranden.



Dagmar & ...



Magnus kom och gjorde oss sällskap. Både Magnus & Dagmar är riktiga äventyrare och naturmänniskor.
Klättring, dykning, flygning och kajakpaddling är några av de aktiva intresserna som de har.
Magnus kan man anlita om man vill ha några träd fällda som inte går att såga ner på vanligt sätt, trädet kanske kommer att ramla över huset och förstöra det. Han klättrar helt sonika upp och sågar av lite i taget med säkrat fall. Skogsröjning kanske? 
Behöver man ha arbete under vattnet utfört så kan han genast ta sig an det.
Med många timmar bakom spakarna på flygplanet så är han en säker investering om man behöver ett plan med pilot.
Nu har han och Dagmar en alldeles ny 2-mannakajak som de paddlar med ute till havs och kan ni tänka er! Han har faktiskt byggt den själv.
Dagmar är naturligtvis med på alla aktiviteter. De brukar också följa med och spåra varg...
Har du något som du vill ha hjälp med, vill du veta mer om Magnus företag så gå in och läs mera.



Vi gick förbi och tittade till ett brobygge som vi håller på med vilket kommer att betyda att vi tar oss över en liten bäck och slipper köra ut på sjön om det skulle vara dålig is. Sjön är en källsjö och är därför känslig för otillräcklig kyla.

Vi fortsatte mot ett träd som vi av erfarenhet vet att vargarna brukar ta sommartid och såg både revirkrafs och vargskit, just vid det trädet som de i alla år brukar markera vid.
Eftersom alfahannen dog i vintras och alfatiken går kvar så har hon tagit till sig hans vanor vilket verkar lovande inför vintern.
Tassavtryck fanns det flera stycken dock blev det inte tydligt på bilderna då blixten slog på och vi fotade rakt uppifrån. På en bild blev dock ett spår synligt fast det var ett annat spår som vi fotade.



Revirmarkeringen är ganska färsk.



Det här spåret kom med, ute i periferin, fast det var ett annat som var i fokus. Tur för oss.

I dag gjorde vi oss tid till att åka en sväng för att titta efter spår. Förhoppningen var ju att se spåren efter två vargar, gissningsvis Ockelbotiken med sällskap. Eller varför inte spår efter sex Amungenvargar.

Vi fick dock nöja oss med spåren efter en björnhona med två ungar som inte har lagt sig ännu.



Det var så tunt lager med snö så klona på björnen gjorde ett konstigt tryck en bit från trampdynan. Spårstämpeln blev också mycket mindre än om det vore mer snö.



Framram hos mamman.



Framram hos unge.



Bakram mamman.



Bakram unge.



En älg hade korsat vägen.

Härom kvällen visade man på lokal TV två herdehundar, Kangaler från Turkiet som vaktade den lösgående boskapen på en fäbodvall i Gästrikland/Dalarna.  
Hundarna hade smitit och attakerat två småhundar varav en dog.

Har man två hundar lösa kan de trigga igång varandra att ge sig av på upptäcksfärd runt i omgivningarna.
Om de inte är riktigt präglade på att stanna vid djurflocken så kan det uppstå sådana impulser. Hundarna har förmodligen inte träffat på småhundar tidigare och kan därför inte urskilja dem som en artfrände, de kan därför te sig som en leksak eller ett byte.
Olyckan kan då vara framme och de kan få en inpuls att ta den lilla hunden vilket tydligen hänt här.

För många år sedan smet två av våra hundar och tog tag i en liten Papilion som de började leka med och drog runt mellan sig. Deras bett var inte så kraftiga så att de ville bita sönder den men skadorna inuti den lilla hunden gjorde att den dog, trots att veterinären kom inom fem minuter. Inget syntes på den lilla hunden och den piggnade till efter en adrenalinspruta som motvikt till chocken, men det hjälpte inte.



Hundarna är en art som avlats fram i generationer och specialiserats på att vakta flocken mot rovdjuren. De är ju naturligtvis väldigt tuffa hundar som skall kunna försvara boskapen mot varg och björn och inte backa för ett attackerande rovdjur.

Länsstyrelsen hjälper till med anskaffning av dessa hundar som ett led i hela rovdjursbevarandet och att underlätta för fäbodbrukarnas tillvaro ute på sina fäbodar.
Dock får de utbilda sina hundar själva vilket kan vara svårt då vi inte har den traditionen och kunnandet.

Vi har sedan lång tid tillbaka haft ubildning på många sorters brukshundar såsom Blindhund, Bombhund, Ravinhund, Knarkhund m.m. och besitter stor erfarenhet och kunnande på detta område och borde även ta över utbildningen på rovdjursvaktande hundar.

Man kan ju inte tänka sig att lämna ut en outbildad hund till en blind person t.ex. de får ju naturligtvis en gedigen utbildning innan den får börja arbeta för den blinde personen som sedan skall leva tillsamman med den hunden.

Naturligtvis borde det också vara fullständig utbildning på herdehundarna som den blivande ägaren bör vara delaktig i.



Det diskuteras även om vilka föbodvallar som har rätt att få finnas till. Att gränsen går vid att man skall producera ost och smör för att åtnjuta fria stängsel och herdehundar från Länsstyrelsen.

Enligt min mening gäller att så länge man har djur som betar och håller landskapet uppe så skall man ha samma rättigheter som alla andra.

Herdehundarna anskaffar man för att man själv inte kan gå med djuren, det är inte alla förunnat att kunna försörja sig på en liten flock boskap. De flesta har nog ordinarie jobb också.
Det är nog meningen att hunden skall ersätta husse när han är upptagen med annat.

Man kan ju undra varför man dammar av den här händelsen från augusti, just nu? Kan det ha med den stundande vargjakten att göra?

Häromdagen hörde man på radion att en ung jakthund som var ute och gick med sin husse plötsligt sprang in i skogen. Husse lät honom gå lös för att han litade på att den inte skulle springa bort. Väl inne i skogen hade vargen gått till attack. Husse hittade hunden halvt uppäten.

Hunden måste känt vittringen på vargen och begrep inte sitt eget bästa utan satte av efter vargen. Hunden hade naturligtvis inte en chans emot vargen.

Samma utbildning måste gälla för jakthundarna också - de MÅSTE göras "VARGRENA". Det går alldeles utmärkt att utbilda dem. Man kan nästan tro att folk medvetet bjuder vargen på ett mål mat!?

Jag begriper inte att man släpper sin hund lös när man vet att det finns varg i området.

En granne kom till oss och berättade att det låg en älg, en ojämn (eller udda)14 taggare,  efter "gammelvägen" en liten bit in på vårt hundspannsspår/skoterspår. Det fanns även björnspår vid platsen.
Vi bestämde oss att avbryta hund - träningen/promenaden/leken som vi var mitt uppe i och bege oss till platsen.



Gammelvägen är den väg som gick mellan Gruvberget och Katrineberg. Här gick det hästskjutsar och en och annan bil. Tur att bilarna var smala på den tiden annars skulle de inte komma mellan de stora stenar som Leif står emellan.



Ganska stor. eller hur?



Granen har rundat stenen. Naturkrafterna är starka.



När vi gått en stund på stigen så började vi känna lukten av kadaver som blev starkare ju närmare vi kom.
Eftersom det fanns björnspår så får man räkna med att björnen kan uppehålla sig där så vi sjöng och joddlade med jämna mellanrum. Det gäller att "tala om" för björnen att vi kommer och eftersom björnen vill undvika människor så kommer han att lämna platsen.
Björnolyckor händer när man kommer och överraskar björnen när den står vid maten.
Korparna hördes kraxa i närheten.



Här går vårt spår som leder fram till hundgårdarna och vårt hus. Älgen ligger på höger sida, man kan skönja hornen. Bäcken rinner strax bakom.



Björnen har kommit från andra sidan bäcken - tur att vi har fått lite spårsnö.
Vi måste komma ihåg att reparera bron över bäcken innan prepareingen av lederna börjar.



Leif har laddat med Nikon - kameran.



En ståtlig tjur som förmodligen har blivit skadad, kanske vid kraftmätningar med en annan tjur vid brunsten.
Antagligen har han dött av skadorna eller varit försvagad och därför ett lätt byte av björnen. Han hade inga skador som skulle tyda på att han dödats av varg.



Ena bakbenet och låret är borta så det är mycket som återstår till våra andra köttätande djur.
Björnen har börjat täcka över kadavret - bra att ha när man behöver äta upp sig.



Han har redan täckt en stor del av älgen.



Bakom älgen ligger bäcken där han verkar ha tagit material att fylla över kadavret.



Man kan se att han gjort en liten stig där han plockat med sig vitmossa.
Ett bra sätt att "konservera" älgen vore att dra ner hela älgen i bäcken och låta den ligga där. Dock är den nog för stor för att björnen skulle orka med att dra den, även den här korta biten.



Björnspåren tyder på en ganska normalstor björn.
Det är ju dags för björnarna att gå i ide nu, kanske han lägger sig i närheten av sitt skafferi. Dock får vi hoppas att han inte lägger sig så nära leden att han vaknar och blir irriterad på alla skotrar och hundspann...

Här vid "Bobaks" har det funnits djur i 200 år. De har gått fritt på skogen och betat var helst de kunde hitta lämpliga grödor. Fodret som producerades på åkrarna skulle sparas till vintern.

I slutet av 1900 och början på 2000  mjölkades inte kossorna och kunde då gå lös på skogen från tidig vår till sen höst. De uppehöll sig gärna vid Präståsen där de valde ut vissa växter för att snabbt förflytta sig till Vallhalla för att ta de örter som växte där. Man kunde inte se ett enda spår efter "nerbetad"  vegetation.

Korna var lösa och kunde betäcka var helst de ville vilket resulterade i inavel vilket brukar vara förödande. De här korna var dock alla hälsosamma och verkar ha utvecklat en alldeles egen "ras". De hade pälsar som stod emot allt oväder så de gick ogärna inomhus på vintern. Dock gick korna in när de hade kalvar.
Kalvningen skötte de ute i skogarna. De lämnade den nyfödda kalven och följde flocken på deras betesturer och sprang skyndsamt tillbaka till kalven för att mata den. När kalven växt till sig under några dagar så följde den med mamman och flocken.

De var c.a. 30 st och ställde sig genast i "plogställning" med alla kalvar inneslutna när de kände att fara hotade. Ledarkon var den som höll ordning samt tog ansvar för alla i flocken. Björnen sågs dock beta tillsammans med dem så det var tydligen inte alltid som den signalerade rovdjursfara.



Nu har det tillkommit ett rejält rovdjursstängsel med fem trådar och ett rejält strömförande aggregat...



...och djuren har bytts till får. Ja, till och med ägarna till huset har bytts ut.



Vintern har börjat göra sig påmind med många minusgrader på nätterna, fåren är dock rustade för att klara en liten köldknäpp och lite snö.



Vacker höstdag.



Fåren har mycket stora ytor att gå på.



Marken håller sig öppen och vacker...



...och vacker utsikt över sjön har de också.



I går morse var det synobservation på en varg som passerade på vägen, dock var det ingen attack på fåren i hagen. Kan det bero på rovdjursstängslet?

Den 26 september blev en stövare jagad av varg när han drev en hare. Hunden sprang direkt till husse när den blev jagad av vargen
Den pensionerade f.d. reportern på Arbetarbladet, Erik Andersson, tog till och med ledigt från pensioneringen för att skriva om händelsen - och gissa om det var målande.
Mannen som var ute på finnsskogen och jagade uppfattade vargen som en tik. Tänk om det är "Änkan" efter vår avlidne Ockelbohanne som var sugen på lite sällskap, det kanske skulle duga med en hund till och med.
När vi hade en tik som gick här på 90 - talet så var hon och lekte med grannens hund, inne på gården. Det är nog inte alltid som vargen är ute för att ha ihjäl en rival.
Hade vargen varit ute efter att döda hunden så tror jag inte att hunden har haft en chans mot den.

En oskygg varg har också observerats och fotograferats i utkanten av Åmot den 10 oktober enligt Erik Anderssons andra artikel.

Den 11 oktober blev en hund ihjälbiten av en hanvarg när den var ute och drev rådjur. Det var en sjuårig beaglartik, mycket tragiskt!

Det är ju många unga "lösvargar" som är ute på vandring nu för att söka sig en hona och bilda revir. Det verkar som om de är extremt nyfikna av naturen. De dras in i slagsmål med lösspringande hundar vilket naturligtvis hunden kommer att förlora.
Dock inte alltid! I vår närhet var det faktiskt en hund som jagade en ungvarg i två timmar - de stannade och slogs emellanåt. Hunden klarade sig men vargen lärde sig att hysa agg mot hundar. Tre hundar blev rivna efter den incidenten.

Det är mycket, i mitt tycke, ansvarslöst att släppa sin hund lös när det är känt att det finns varg i området.

Man kan läsa Erik Anderssons artikel i Arbetarbladet att Jägarna är uppskakade och rädda inför den kommande jakten.
Man kan undra om de är rädda för sitt eget liv eller sin hunds liv. Hoppas att det är för sin hunds liv, den kan de ju välja att ha kvar i koppel och springa tillsammans med, efter bytet.
För sitt eget liv behöver de ju inte vara rädd. Vargen äter ju inte folk - de är faktiskt rädda för dem.

Det kom besökare till vår gamla Lanthandel som berättade att flera vargar hörts yla en bit ifrån oss. Föryngring? Vi har inte haft tid att åka på en Finnskogsrunda på länge, dagarna har varit fulltecknade med "måsten".
Vädret var varmt och fint så vi tog och åkte en sväng för att titta efter lite kantareller och sätta oss och lyssna efter vargarna då skogen var helt tyst och lugn.

Vi åkte upp till "Lustigknopp" där Hälsingland, Gästrikland och Dalarna möts.



Här går gränsen mellan Gästrikland (vänster) och Dalarna (höger).



Vi är nu uppe på över 400 m och kan blicka ut över Finnskogen mot Gästrikland.
Tack vare alla kalhyggen så öppnar sig landskapen åt olika håll. Det är inte bara negativt med kalhyggen, det ger en väldig variation också.



De böljande bergen breder ut sig under oss, det är vackert med soldiset som "softar" till det.



En älgtjur har vågat sig ut på vägen. Vacker krona vad?




Det börjar skymma när vi sätter oss till ro och lyssnar efter vargarna. De kanske har en "roundes vous - plats" i närheten. Leif tar i och ylar och jag hjälper till. Lite svagt tycker vi oss höra ett yl långt bort i fjärran...!



När vi styr hemåt igen så har det blivit helmörkt, dock lyser fullmånen, så helt mörkt blir det inte.

Alfahannen dog i början av mars, mitt i parningstiden. Hann halfaparet med att para sig? Kanske han dog mitt i parningsakten? Vi har haft gamla hundar som nästan "gått över på andra sidan" när de försökt sig på parning. Speciellt en hund, Ludde, som alltid talade om när det var löptikar på gång. Vi har fått bära in honom nästan livlös och vätska upp honom flera gånger.  Ja, även människor har ju dött i samma situation...!

Visserligen fann man löpblod efter att hannen dött men det behöver inte betyda att det inte skulle kunna bli några valpar. Tikarna kan nämligen löpa tiden ut även om de blivit dräktiga tidigare.

För ett antal veckor sedan hittade vi en skånk efter en älgkalv vid sidan av vägen vilket kan tyda på att vargen (någon av förra årets valpar) har släpat med sig skånken till de nya valparna men tappat den, kanske det kom en bil och skrämde iväg den.

Vargar har setts bära omkring på skånkar vid flera tillfällen tidigare år och det har även visat sig finnas valpar då också.

Vissa andra indikationer på valpar har det också varit vilket spär på förhoppningarna att det skulle kunna vara föryngringar.



Kommer det att bli revirmarkeringar av ett alfapar i vinter? Vi får hoppas på att någon av de kringrännande unghannar hittar hit till änkan och att de slår sig ihop.
Det skall bli en spännande vinter med att räkna spårlöpor...

I kväll var vi ute för att titta på ett bygge och passade då på att titta efter hur långt avverkningarna hade sträckt sig.
När vi kom körande på vägen drogs våra blickar in på ett "avlägg". Inne i öppningen galopperade en liten björn i full fart. Vi svängde in för att vända och kanske påverka björnen att gå ut på stora vägen, vilket den gjorde i rungande fart. Vi hann precis fånga den med videokameran, därav den dåliga kvalitén.

Idag tog vi en runda i omgivningarna. Bullen får ju naturligtvis följa med, dock tar vi honom i koppel fram till skogsbilvägen som vi skall följa en bit. Vi kör med spannet uppför den här vägen och Bullen har endast upplevt vägen som draghund. Så fort vi tog av honom kopplet så vaknade draghunden och han satte fart, dock stannade han direkt man ropade. Han gjorde ytterligare en ansats att springa iväg men stannade direkt. Han fick ett överslagbeteende och gick och luktade både här och där under tiden han smygtittade på oss och försökte tolka om vi verkligen ville att han inte skulle springa, vilket de gör när de går i spannet. Han accepterade dock genast att bara gå och strosa och stanna när matte och husse satte sig ner och vilade.



På vägen låg resterna av en "vargskit", förmodligen gjord under vinter när vargen använt vårt hundspannsspår under sin vandring. Man kan se att den ätit på benen, förmodligen av en älg. Benen går intakt igenom magen på¨vargen.



Bullen går zick zack över vägen luktar, pinkar och krafsar. Ja han till och med sätter upp svansen på riktigt "Alfahannemanér".



Den här vargskiten är dock mycket färskare än den vita som ligger uppe i bilden och den som låg på bilden ovan.



Man kan se håren efter den älg han tidigare ätit.



Jaa du Bullen, det är bäst att sträcka upp svansen och revirmarkera så vargarna vet att du minsann har ögonen på dom.



Kan det vara efter en av orrarna som flög upp genom den snötäckta ytan i vintras?



En liten larv kom också krypande i våra hundspannsspår. Är det en blivande fjäril kanske?



Vi viker av på en nybryten "väg" som skogsmaskinerna använt när de avverkat skog som ligger oländligt till.



Vackra stenar har kommit i dagen där vägen dragits fram.



En del stenar var både grön och rosa.



När vi kom ner till Kaxen såg vi att den så gott som sköljt.



En Sädesärla satt vid stranden och kvittrade.



En myrstack som håller på att repareras efter att den raserats av något/någon. 



Alla myror var upptagna med att bygga på den del som raserats. Ett tufft jobb för en så liten krabat.

Ännu en björn har vaknat och kommit ur sitt ide någon stans i skogen. Snön har mist sin bärighet och björnen sjunker rätt ner...



...då känns det skönt med fast mark under ramarna...



...tryggast är nog att gå in i skogen igen...!

I det här idet har björnen sovit under vintern. Ett enkelt korgide gjord av granris, där björnen bara låter sig snöas över.
Honor med ungar brukar dock se till att ha ett utgrävt ide där hon säkert kan förvara sina ungar.

Björnen brukar gå "bärsärkargång" vid uppvaknandet och bryta av ganska stora träd. Här är det dock en smal pinne han brutit av. Det gäller för honom att få fart på kroppen och magen. Han behöver få bort "proppen" som bildats under den långa fastan.



Han verkar inte vara så kräsen med sin bädd, lite mer bekvämt tycker man att han borde ha bäddat.

Björnen har vaknat upp ur vinterdvalan och ledde oss till denna vackra plats. Bäst att njuta av utsikten innan ungskogen växer sig för hög och skymmer utsikten



Björnen har gått i hundspannsspåret



Även när han gått i skogen har han valt ett gammalt skoterspår



Han har dock inte bara gjort det lätt för sig  - och oss när vi spårar.



Rejäla ramar!



Ja ibland sjönk han ner ordentligt.



Snygg spårlöpa över sjön.



De blåa färgen framhäver spåren mycket.



Bäst att mäta ramen för att få en uppskattning om vikten




Den mätte 14,5 cm, alltså en ganska stor björn.



Här har han passat på att klia sig mot stammen.



Ja det finns faktiskt hår på stammen.



Även om det inte syns så bra.



Här har björnen fått i sig lite myror och myrsyra - bra för magen.
Dock är den här myrstacken sannorlikt utgrävd av ett mindre djur, björnen brukar "raka ner" en större yta och inte som här gräva ur.

Maritha hade med sig eleverna från Friluftsskolan i Gävle. En skola som har både hund och häst i sitt program. Naturligtvis var det tre hästtjejer som kom. Ja, även fröken var en hästtjej.



Emelie gör sig klar för att köra ett eget spann. Hanna och Jessica står och tittar på.



De startar med att sitta i släden och bara njuta av vädret.



Det bär av över sjöar...



...och myrar.



Dom sitter fortfarande skönt i släden. Deras fröken, Maritha kör bakom.



Maritha har dragit upp rejält över munnen. Det är ganska kyligt i luften, ja ganska stramt. Bullen passar på att ta sig lite snö för att kyla ner tungan.



Nu har ni vilat nog! Dags för att köra själv.



Jessica kör genom trollskogen, en krogig men rolig väg.



Sjöarna håller att köra på, dock på redan preparerade spår.



Wolf verkar behöva vätska trots att de vattnades med köttvatten några timmar innan vi åkte iväg.




Hanna tar ett nappatag med Bullen och Luna. Wolf passar på att ta sig lite snö.



Vi träffade på färska björnspår. Den hade kommit inifrån skogen, förmodligen direkt från Idet.

Jessica inspekterar spåren, något att berätta för pappa som är jägare.

Man funderar på vad den stackars björnen skall äta. Vi har ju en halv meter snö!
Den kan ju förstås krafsa sig ner till marken och hitta fjolårsbär, men det kostar kanske mer energi än det tillger.
Fast med vargarna i närheten så är nog björnen så pass erfaren att han inser att det finns älgkött att äta bara han letar lite.



Björnen hade följt hundspannsspåret en bit för att därefter vika av efter en skogsbilväg.



Tänk att man ser björnspår (spåren bakom) för första gången samtidigt som man åker hundspann första gången.



Pelle och Bella har sprungit på samma sida av mittlinan en längre tid nu, det är dags att fixa till det.



Väl tillbaka vid hundgårdarna igen.



Det här gick ju bra det.



Wolf för beröm och det suger han åt sig.



Han jobbar så hårt att han lägger sig ner och vilar vilket är bra och visar att de är lugna och trygga.



Bullen har dock privilegiet att få springa lös. Han har intagit en strategisk plats - alltid kan det ramla ner nå´t...



Jessica tyckte om kôlbullarna.



Så gjorde även hanna.



Emelie värmer händerna på den varma koppen.



Kan det bli nå´t tro?



Hela gänget samlat för en bild. Tack för att ni kom! Välkommen igen och lycka till i livet!

Den sista "ölpinken" som Alfahannen gjorde i närheten av oss var den 16 februari. Det känns mycket sorgligt.

Vi har haft många hannar som varit så gamla att man tror att de inte bryr sig om löptikar och därför fått gå tillsammans med dem. Man är säker på att "han kan ändå ingenting göra".
Vi satte vår hund, Ludde, tillsamman med en tik som löpte. Han tog ut sig helt och låg nästan död utanför hundkojan när Leif kom ut. Vi tog in honom och fick i honom salt/sockerlösning så han kvicknade till och levde ett tag till.

Tankarna går till Alfahannen och hans ev. parning. Den tar på både krafter och vikten på en gammal hanne.
Skulle det kunna vara en anledning till att han dog?



Natten mot den 10 januari var han in mot gården och markerade vid en granbuske vid hundspannsspåret.
Jag kommer mycket väl ihåg att jag hade stora problem med ledarhunden som tvärstannade vid busken och därefter genast vände till en löptik som gick i spannet. Vi hade ungefär sex tikar som löpte samtidigt så hannarna var ganska okoncentrerade på sitt arbete.

Bullen, som springer lös på gården som gårdshund, har sedan dess gått ut till busken och pinkat  han också.
Han går dit och pinkar och går sedan in på tomten igen. Han går nog dit minst en gång om dagen. Skall bli intressant och se hur länge han kommer att hålla på med det.

Vår alfahanne har hittats död inte så långt från vårt hus. Troligtvis dog han omkring den 3 mars. Bilden ovan är tagen den 29 januari, då såg han så här hälsosam och välmående ut.

Frågan man ställer sig är: "hur dog han"?
Tankarna går ju till den påkörda vargen för två veckor sedan. Kan det ha varit alfahannen (det var flera vargar på vägen) som blev påkörd och ådrog sig inre skador som lett till döden. Kan han ha tagit ut sig med sin alfahona? Han var ju ganska ålderstigen.
Någon rival som tagit hans hona...?

Frågorna är många, vi får vänta och se vad obduktionen utvisar.
Det har känts sorgligt att veta att både alfatiken och alfahannen i det här området är borta, med sitt förnuftiga hanterande av oss och våra hundars närvaro. Ja, hur de betett sig i vår närhet med de rutiner som finns bland oss boende i området.

Vi får hoppas att den nya Alfatiken hann med att lära sig rutinerna av Alfahannen innan han dog och att hon kommer att föra det vidare till sin förhoppningsvis nya "make".

Om de hann genomföra parningen och hon får en kull under våren så behövs det att minst en av deras valpar (tur att de finns) stannar hos mamman och hjälper henne med att föda upp den kommande kullen. Tre hanvalpar blev turligt nog GPS märkta så det kommer nog att visa sig om någon av dem stannar kvar hos tiken.