Barmarksspårning med Bullen igen.
Den blöta och varma väderleken har gjort att vägarna liknar hur de brukar se ut vid tjällossningen som brukar vara på vårarna.
Vägarna måste ständigt repareras efter de tunga timmerbilarna som kör ut virke så nu har de börjat stängas av för trafik för att öppnas så fort tjälen infinnet sig och gjort vägarna farbara igen.
Vi ställer bilen och går till fots.
Bullen markerade intressanta dofter från buskar vid vägkanten.
Ja, han vände nästan ut och in på dom.
Flödet är ganska stort i ån efter allt regnande - tänk om det hade kommit som snö...!
På andra sidan ån brukar vargarna komma upp när det vadat över ån.
Bullen sniffar in rejält och revirmarkerar.
Vältorna står tätt efter vägarna, det verkar finnas hur mycket virke som helst.
Vid sådana här öppna platser brukar vargarna revirmarkera - nedärvd kunskap?
Bullen går runt i ytterkanterna och sniffar efter dofter - nedärvd kunskap?
Han sniffar...
...och sniffar.
De enda spår som fanns var dock Bullens och en räv som gått på morgonen.
Vi upptäckte ett litet stenröse och kolstybb vilket fick oss att tänka på kolarkoja.
Kolstybben, närmast på bilden, kommer från alla de kolmilor som rests på platsen och all kol som blivit till.
Kolet fraktades i kolstigar som drogs av hästar till alla järnbruk på skogen. Katrineberg hade smedjor där kolet användes för att få tillräcklig hög temperatur för att smidet skulle gå lätt och rätt till.
Stenröset är en ihopskjunken eldstad som värmde upp kolarkojorna på den tiden.
Så här kunde en tvåmannakoja se ut, den var nergrävd en bit med jordgolv. Väggarna bestod till en del av timmer, kanske det fanns ett litet fönster också. Det såg dock ut som en jordkällare med jordtak.
Så här kunde eldstaden se ut.
Den här platsen hade skyddats mot skogsmaskinernas framfart.
