Ockelbosonen Daniel
Julia från tyska TV var hos oss den 18 februari för att filma vårt hundspann, de skulle göra en dokumentärfilm om Sverige. Hon förklarade dock, när hon kom, att det var för Daniels skull och det Svenska kungahuset som de skulle filma. Vi kom så att säga med för att visa på omgivningarna runt Ockelbo. Och det är ju inte illa! Speciellt när våra omgivningar är så underbart vackra.
Filmen kommer att visas i Tyskland, Schweiz och Österrike och planeras vara färdig i juni
De har ju inget kungahus så de tyckte att vårt kungahus är till en viss del deras också - Sylvias pappa var ju tysk.
Det tycker jag att vi kan bjuda tyskarna på. De kanske väljer att komma till Sverige på semester då, eftersom vi har något så speciellt som ett kungahus gemensamt.
.
Det har ju spekulerats om bröllopet och när det skall äga rum. En av våra bekanta har t.ex. varit med i tre olika TV inspelningar som hade med Daniel att göra, de hade ännu inte visats på TV - man förstår ju vad de väntade på.
Vi hade en avtackning, i Vikingabyn i Årsunda, för en bekant och där träffade jag Daniels pappa. En mycket ödmjuk och trevlig person. Man kan ju förstå vad Viktoria menade när hon sade att hon kände sig så trygg med Daniel.
Med på träffen var även en annan kändis pappa, Niklas Wikegårds. Jag försökte kontra med att "vår dotter är optiker i Ockelbo" och då var det en mamma som sade "mina barn är ingenting"!
Jag skulle tro att alla föräldrar tycker att just deras barn är speciella, för det är dom ju. Kungen tycker nog att Viktoria är lika speciell som vad jag tycker att mina barn är. Det är bara vardagen som är annorlunda för dem.
Allting är ju relativt...!
Jag tror att Viktoria har fått en riktig toppenkille som kommer att komplettera henne och hennes värderingar så de kan göra ett mycket bra arbete tillsammans och att det blir bra för den blivande familjen.
Vi önskar Viktoria och Daniel all lycka och välgång framöver.
Vi fick lära oss en hel del om runstenar och så mycket mycket mer.
I långhuset fick vi en riktig Vikingamiddag serverad. Det kan verkligen rekomenderas till ett alternativ till krogen.
Väder 26 feb.
Några cm nysnö nu på morgonen, mer snö väntas under dagen.
Temp. -1,3
Vargspår 25 feb
I dag fick vi lite tid över och tog en runda ner efter ån. Vi reagerade på alla scoterspår som gick härs och tvärs över sjön.
I våra scoterspår, som vi gjorde för några dagar sedan på en prepareringsrunda, hade det kommit några cm snö.
I spåret fanns det spår efter minst en varg. En scoter har åkt bredvid spåren och följt efter när spåren vikt av.
Vi vet ju att det är en kvinnlig forskare som åker och undersöker vargarnas mat för att sammanställa vad de äter under en viss tid. Detta var en av anledningarna till att de märkte vargarna. Dock skall märkas att det går tre dagar innan hon åker på en matplats.
Vi trodde naturligtvis att det var hon som följt efter vargarna - dock så stämde det inte med hur hon borde gå tillväga för att kunna genomföra sitt arbete.
Det var tydliga vargspår.
Inget av alfaparet!
Ja, scotersföraren verkar ha varit mycket målmedveten. Det har i dagarna varit
rovdjursinventering på gästrikesidan, så det kan också vara en tänkbar förklaring.
Här har vargen plötsligt hoppat av och stuckit till skogs.
När vi nästa är hemma dyker spåren upp igen.
Här har de kommit på hundspannsspåret och hoppat av och gått i riktning mot de spår vi tidigare såg ute på sjön.
En bit närmare hemåt ser vi var de kommit ut på hundspannsspåret. De har kommit från vägen som ligger bakom det lilla skogspartiet på bilden.
Väl hemma sätter vi på TV:n för att se regionala nyheterna. Där berättade de att en varg blivit påkörd av en bilist tidigt denna morgon. Polisen hade varit ute och letat efter vargen men den hade inte gått att få tag på, den verkade ha klarat sig utan skador. Det hade dock uppehållit sig flera vargar på sidan av vägen. Se vidare i arbetarbladet 26 feb
Det föll då på plats med de så angelägna scoterspåren på sjön - vi fick en förklaring...!
Väder 25 feb.
Testeboån mellan Katrineberg och Bresiljorna.
Morgontemp. -8.
Väder 24 feb.
Morgonen bjuder på - 12. Ännu en fin vinterdag.
Här håller Strömstaren hus under den kalla perioden då isarna är frusna, i lugnare vattendrag.
Gäster 15 februari
Dagens viktigaste person är 30 åringen till höger. Hans syster drog samman släkten , ända från Umeå till Gävle.
Mamman, i den imponerande kjolen, har med sig 30-åringens två systrar. Ja hon hade både barn med respektive partners och barnbarn med sig.
Umeågänget med storasyster i vit jacka.
Här står man uppradade. En dröm för fotografen.
Snart är alla hundar inselade och folket har börjat ta plats i släden.
Barnbarnen tar plats i släden - fast man hade ju förstås velat köra själv...
Storasyrran kör själv, fast det kändes lite skevt i början.
Kanske skönast att sitta i släden.
En rundtur på myren.
Bäst att testa vilket som är bäst, köra eller åka?
Tillbaka till hundgårdarna.
Kôlbullarna börjar bli klara nere vid grillplatsen.
Smakar bra.
Roligt att träffas ute i det fria och prata om det som varit och det som skall bli...
Storasyster klarade galant av att köra hundspann.
Lucas har hittat sig en egen plats att äta sin favoriträtt...
...kôlbullar, på!
Tack Camilla för att du tog med din familj hit till Katrineberg. Ni var en mycket trevlig familj, vi uppskattade er mycket. Välkommen igen!
Väder 23 feb.
Temp. runt nollan. Lätt snöfall nu på eftermiddagen.
Gäster 14 februari
Vi skulle ha tre unga män från Göteborg på en dagstur med hundarna, de bokade sin tur ganska tidigt. Vi hade en del mailväxling och slutligen en telefonkontakt dagen före de skulle komma, bara för att kolla av. De såg mycket fram emot att komma. Jag hade dock bokat in ytterligare en vuxen och ett barn tillsamman med Göteborgarna.
Tidigt på morgonen ringde en bror till en av Göteborgarna, som bor i Gävle där de skulle övernatta och talade om att de hade åkt på vinterkräksjukan - de hade kräkts hela natten!
Det var ju maximal otur, vi tyckte så synd om dem.
Göran från Västerås kom ju i alla fall med sin sexåriga son Jesper. Vi bestämde dock att ta en halv dag istället för en hel.
Göran som är en van friluftsmänniska som ofta åker upp till fjälls skulle åka till fjällen på sportlovet tillsamman med sin äldre nioåriga son för att skida mellan övernattningsstugorna. De skulle bli ute på skidor under en hel vecka.
För att även Jesper skulle få göra något tillsamman med pappa så valde han att prova på hundspann här i Katrineberg.
Vilka förnuftiga föräldrar det finns - synd att man inte tillhörde dem...!
Bullen som naturligtvis redan bekantat sig med Jesper står klar i sitt spann och väntar på sin förare.
Lucas som är här under helgen kommer att köra det lilla spannet till att börja med.
Lucas hjälper farfar att sela in hundarna och passar på att krama om sin egen hund, Bakka. Jag får dock låna honom som ledarhund.
Lite kort att ha med sig hem...
Härligt väder och trevliga och glada människor - kan det bli bättre?
Lucas får stå och bromsa, inget vidare för en som vill köra fort.
Bäst att passa på och ta fram kameran ur ärmen och sätta på den och ta ett kort.
Jesper håller sig varm om fötterna då renskinnen ligger runt fötterna.
Iskristallerna i snön bryter solstrålarna så det bildar ett vackert mönster.
Pappa Göran tar efter en stund över det lilla spannet och kör själv. Efter en stund tar han över Jesper till sin släde och de åker tillsammans ämda hem. Jesper tyckte att det var jätteroligt, så tyckte ju även pappa.
Åter tillbaka hem.
Lucas och farfar gör i ordning kôlbullar och korv.
Göran gillade det.
Jesper hittade dock leken. Han var en sådan unge som kunde hitta leken direkt från naturen - och den finns det gott om.
Göran och Jesper stannade kvar till dagen efter då de gick på skidor för att titta på vargspår. Vi hade passerat vargspår alldeles i början av turen så det var bara att skida dit och titta. Jesper hade sin egna spårbok med sig. De hittade också vargspår och andra spår, på andra sidan sjön. Jesper åkte skidor hela vägen.
Väder 22 feb
Temp. +1, lite nysnö ca:6 cm
Väder 21 feb.
Vattnet har fryst i forsen.
Temp. nu på förmiddagen -6
Spårveckan i Scouttidningen
Vargspår 20 feb.
I dag hade jag lite tid över för en skotertur för att kolla upp vargarna som jag visste uppehöll sig en liten bit från oss.
Mycket riktigt! De hade gått efter hundspannsspåret för att senare hoppa av. Vargarna har här språngat fram i den djupa snön.
Här är det spår efter flera.
En ensam varg som valt att galoppera fram.
Även här är det galopp.
Spår efter mer än en varg.
Här har familjegruppen gjort ett gemensamt spår över sjön.
I vanliga fall så brukar de sprida ut sig när de kommer ut på en sjö. Här har de dock valt att gå i samma spår. Det är nog den djupa snön som har gjort att de föredrar att gå i samma spårlöpa för att spara på energi.
Väder 20 feb
Uteserveringen hemma hos holst finnskogsupplevelser.
Kall natt -23. Morgontemp. 07.30 -18.
Väder 19 feb
Vår över hundra år gamla ek som fångar upp morgonsolen.
Temp. -13
Tyskt TV team
Camilla från tyskland ringde mig mitt under en pågående hundspannstur med turister. Hon skulle göra en dokumentärfilm om Sverige och ville komma hit och filma vårt hundspann då teamet skulle vara i den här delen av landet.
Jag kollade bokningarna och vi spikade den 17 februari. Fast ärligt talat så tänkte jag att det vore väl bättre att hon tog ett spann som finns längre norrut då hon ville ha "open spaces" och våra "open spaces" är ju sjöar och inte fjäll - men jag sade inte det.
Hon ville ha solsken också - men det kunde jag ju inte lova.
Dessutom så skulle filmandet pågå under ett par timmar - jag sade ingenting om det heller, fast jag visste ju att det skulle ta mycket längre tid.
Datumet bestämdes till den 18 i stället då en prerliminär bokning av fransmän inställdes, de hade valt att åka till Orsa björnklitt i stället.
I morse kom de. Vi satte oss i Affären, tog en kopp kaffe och ritade upp lite av leden, lade upp strategier och försökte berätta om vad de borde filma.
Richard Koburg, ljudkillen, började plocka ut deras utrustning från bilen till Rolands skoter. Roland övervakade lastningen, värderade utrustningen i huvudet och bedömde värdet till enorma summor. Han plockade fram expanderande linor för att förankra hela den dyrbara lasten. 
Roland hjälper till och selar in hundar. TV teamet står och överlägger hur man börjar med att lägga in det hela rent strategiskt.
Skall vi vara med i Tysk TV så måste vi ju byta ut våra tuggade draglinor. Tänkt och snabbt gjort så beställde vi en komplett tiospannslina av "Vildmannen". Fast det hade vi ju faktiskt tänkt göra i alla fall, bra med en pusch ibland.
Julia Melchior, projektledare, började med att åka i släden.
Vi fick stå och vänta på att kameramannen, Tobias Corts, skulle inta sin position för att få till ett bra filmande.
Skotrarna ställde sig tillrätta för att frakta teamet mellan tagningarna.
Tobias filmade från släden i olika omgångar.
Ja, han var en riktig glad och trevlig ung kille och jag tror att han blev överväldigad över alla vackra vyer som han såg.
Det gick undan (på bilen står vi dock stilla) ordentligt ner mot sjön, Tobias hade nog fullt sjå att hålla i kameran. Han måste dock ha fått underbara bilder på det snölandskap som vi susade igenom.
Roland tar väl hand om Julia och skjutsade henne på sin skoter under tiden som Tobias åkte med hundspannet.
Rätt vad det var så sprang Tobias ut i terrängen för att filma. Man kunde riktigt se hur han byggde upp filmen i sitt huvud.
Genom Trollskogen filmas det ordentligt.
Och så blir det att vänta igen. Ljudkillen, Richard Koburg, kollar upp att allt fungerar.
Nu har vi kommit till "open spaces" och skall filma spannet på långt håll. Det blir en vända till överänden av sjön innan vi vänder tillbaka hemåt.
Bara några platser till...
Efter lite överläggningar utefter spåret så hade vi klart för oss vad som mer måste filmas.
Leif står och kollar in spannet och inväntar klartecken från Tobias som går fram en bit för att filma inifrån skogen.
Här är vi som var med och filmade samt medverkade...
...förutom den som tog kortet, Roland.
Det blev ett intensivt filmande av Tobias. När han fick se de vackra vyerna så kunde han inte sluta filma. Efter varje tagning, som var "den sista" så kom han på ytterligare perspektiv att filma på. På slutet så filmade han snöspruten som blev när jag stod och bromsade.
De hade ju en intervju spikad till kl.14.00 så det blev knappt om tiden - de ångrade att de inte avsatt mer tid till hundspannet.
Vi är inte förvånade, landskapet tar en med storm. Man behöver inte upp till fjällen för att hitta de vackra vyerna - de finns här i Katrineberg också.
Nu visade det sig att detta dokumentärfilmande inte bara var för Sverige - det hade nog en hel del att göra med en kille från Ockelbo som kanske kommer att få en framträdande roll i förlängningen, på vår rojalistiska historieskrivning...!
Väder 18 feb
Nu på morgonen var det en röd och imponerande himmel. Den varade dock bara en kort stund.
Temp på morgonen var -12. Mitt på dagen - 6.
Vargrunda 16 februari
I går gick alfaparet i leden mot Grästjärn och vårt hus. De hade revirmarkerat ordentligt. Han med en kraftig "ölpink" och hon med en "spraydusch". Löpblodet har för tillfället upphört och hannen verkar ha upphört med sitt "duttande" med nosen.
Ture och Svea, som bor i huset där borta var ute på en promenad och Ture hävdade dock att det var han som hade slagit ölpinken - men då måste det ju vara Svea som duschat - eller...?
Ture behöver dock inte hävda revir, alla vet ju att det är han som är Alfahannen i byn.
Ture och Sveas hund, Emma, lekte med vargtiken ute på gården (15 år sedan), när hon gick här ensam och väntade på en lämplig hanne. Svea såg dem genom fönstret, hon försvann dock snabbt när Svea skulle öppna dörren för att gå ut och titta.
De hade gått efter vår led och gått in, en liten bit, emot hundgårdarna.
Därefter gick de ut på Grästjärn.
Här har hela familjengruppen kommit över sjön.
Gäster 11 februari
Lilla Maja kom med sina föräldrar för att åka på en liten tur med hundarna. Hon hade minsann förberett sig för sin resa till Sverige och hundspannsturen.
Hennes favoritfilm är filmen om Balto, ledarhunden som vann kapplöpningen om serumet, mellan Ancorage och Nome i Alaska. Serumet som skulle komma att rädda de sjuka i byn. Han blev en legend som man senare gjorde en film om, han fick också en staty uppsatt efter sig.
Maja hade med sig sina gosedjur, huskies, som alla hade egna namn. Den största och vackraste hette naturligtvis Balto. Alla fick rum i en liten ryggsäck som också fick följa med på turen.
Maja came for a visit with her parents. She had prepared this trip for dog sledging in Sweden. Her favourite movie is Balto, a film about the dog team leader who won the race between Ancorage and Nome in Alaska. It was a race for a serum to cure the sick in the village. Balto became a legend who they made a movie about and also raised a statue in his honour.
Maja brought her furry pets, huskies, that all had their own name. The largest was of course named Balto. She had them all in a rucksack and brought it along on the sledge ride.
Bullen gjorde förstås sitt bästa för att charma familjen och de gick ju direkt i fällan.
Bullen did his best to charm the family and was successful...
Till och med mamma föll för Bullen.
Even mom liked him.
Även pappa, kan det vara så att han påminde om Balto?
And dad as well. Could it be that he reminded of Balto?
Snart är spannet inselat och klart. Återstår då bara det lilla spannet.
Soon the big team was all in line and ready. Only the small team left to prepare.
Bakka och Billan är taggade.
Bakka and Billan are both eager.
Maja skiner som en sol, tänk att det blev av!
Maja smiles happily. Finally!
Hundarna springer lätt idag, underlaget är perfekt.
The dogs have perfect tracks and run easily.
Pappa kör ett eget spann med Bullen i led.
Dad drives his own team with Bullen in lead.
Nu är det dags för Maja att gå över till pappas spann. Stå framför pappas på släden och köra sin nyfunna vän Bullen i led.
Now it is time for Maja to step over to dad's team. She stands in front of dad and drives the team with her new friend, Bullen, in lead.
Det här går ju bra.
This is working fine.
Strax hemma vid hundgårdarna igen.
Soon arriving to the yard.
Bullen stretar på med sina "plåster" på tassarna.
Bullen is working with plasters on his paws.
Nu är vi hemma igen! Bullen har varit duktig och får mycket beröm av Maja.
Hoppas vi ses igen!
Home again! Bullen has been a good boy and gets credit from Maja.
Hope to see you again!
Väder 17 feb
Ett ensamt vargspår över sjön.
Nattemp. -14. Nu på förmiddagen -10.
Gäster 8 februari
I dag skall vi fira Roger som fyllt 60 år. Hans barn har fixat turen som han gör tillsmmans med sin Ingeli. Han är dock inte intresserad av att köra själv så det blir att sitta i släden.
Ingeli vill inte heller köra själv så det är bara att sätta sig tillrätta i släden.
En som defenitivt vill köra själv är Evelina. Hon har arbetat på hundspannskennel både i Åre och i Alaska. Ja, hon har faktiskt både tränat hundar, kört turister och tävlat.
Vi gör i ordning ett åttaspann åt henne, Patrik kan börja med att sitta i släden.
Dags att hoppa ner i släden. Ice och Kokki, förra årets ledarhundar som passerat ålderssträcket, har hamnat mitt i spannet. De kommer att hålla ner hastigheten ganska mycket, dock gör de sitt jobb ändå.
Iväg går det uppför backarna, 100 meters stigning.
Väl uppe på höjderna visar det sig att Evelinas spann går snabbare än mitt, hon får stå och bromsa, så vi bestämde oss för att skifta hundar.
Ungdomarna Balo och Pajas får byta med Ice och Kokki. Patrik och...
Leif skiftar hundar åt oss.
Färden fortsätter över isen.
Patrik åker fortfarande i släden. Evelina får jobba ganska mycket för att hålla jämna steg med mig. Jag tog ju två unghundar och gav henne två gamla...
Genom "Trollskogen" och ut på andra sjön.
På vägen hem byter Evelina och Patrik. Patrik får äntligen prova på och köra hundspann. Det är ju klart att man brukar ju inte börja med ett åttaspann. Men har man en van "Muscher" med sig så är det o.k. Det dröjer nog inte länge innan de kommer med ett eget åttaspann - de har ju faktiskt tre hundar redan.
Föret var tungt och kärvt då temperaturen höll sig ganska långt under nollstrecket. Hundarna på åttaspannet gick ganska sakta så vi satte de två grabbarna på skotern vilket de naturligtvis inte hade något emot - det skall ju ferra under baken.
Då vi var ganska nerkylda så kändes det bra att äta kôlbullarna inomhus.
Tack för att ni kom, vi ser fram emot att få träffa er igen.
Gäster 7 februari
Ett gäng äkta "Arbråreginer" från Arbrå kom för att fira en 50 åring. De hade ju lite egen skaffning med sig ifall väntan skulle bli för lång...
De ystra hundarna selades in i spannen.
Man kan få köra ett spann själv...
...eller sitta i släden.
Det här gänget väntar på att få ta över spannen.
Det här kändes ganska bra.
Det gäller att hålla tungan rätt i mun.
En kôlbulle smakar bra.
Kylan blev ganska påträngande så man drog sig inomhus i väntan på nästa anhalt...
Hoppas ni fick en trevlig avslutning på dagen.
Gäster 7 februari
Det här glada gänget kom från Gävle för att fira kompisen som fyllde 40 år.
Så här vacker är man när man är 40 år - det var ju ett tag sedan man var det...
Först ut är födelsedagsbarnet.
Andra paret ut.
Det blev även en tur med skoter...
...innan det blir dags för kôlbullar och kaffe.
Mycket trevliga ungdomar som det var trevligt att få träffa.
Bullen slår sig ner bland gästerna, han tycker mycket om att umgås. Fast mest suktar han ju förstås efter en bit kôlbulle.
En riktig kram från Bullen och oss. Tack för att ni kom och välkommen igen.
Väder 16 feb.
Hundspannslederna är just nu perfekta.
Temp. nu på morgonen - 9
Väder 10 feb
Bilden är tagen över Bresiljorna mot Präståsen, vilken utsikt de har därifrån.
Morgontemp. -24 och ännu en solig vinterdag.
Vargläget här på finnskogen
Har Amungenvargarna tagit över Ockelboreviret här runt Katrineberg?
I vårt nätverk här på skogen pekar inget åt det hållet. Spår och synobsar visar med all tydlighet att båda reviren troligen finns kvar.
Man får inte glömma att alfatiken, i Amungen, sprang i Ockelboreviret som liten valp.
När hon blev alfatik i Amungen fick hon, redan då, en bit mark av Ockelboparet, som en typ av hemgift kan man säga.
En tillfällig försvagning för vargarna i Ockelboreviret inträffade när alfahannen gick ensam här ett tag, han fick då svårt att upprätthålla sitt revir. Man kunde då se att Amungenvargarna trängde sig in en bra bit i reviret.
Alfatiken i Ockelboreviret levde fortfafarande, enligt det senaste analyserade spillningsproven, 2007 01 17.
Hon Föddes I Gillhovsreviret 91,92 eller 93.
Att hon, som kanske sveriges äldsta varg, i vilt tillstånd (mellan 14-16 år), har kunnat leva så många månader till är föga troligt.
På spårsnön förra vintern verkade det som om det kommit hit en ny tik till Ockelbohannen. I bland var det ett spår och ibland två spår. I ett av de ensamma spåren fanns det löpblod.
Amungenvargarna tog då chansen att temporärt försöka flytta sin revirgräns lite längre österut. De har enligt andra rykten fått ge efter för Siljansringen, som var fler vargar i sin familjegrupp i vintras.
En föryngring har skett här i närheten av Katrineberg. Enligt vad vi tror så har det kanske inte blivit någon föryngring i Amungen i år, vi får väl se när spårsnön kommer.
Med facit i hand
Nu vet vi att det är Ockelboparet som fortfarande rör sig i våra skogar. Ockelbohannen var en av de vargar som märktes den 29 februari tillsammans med sin åttamånaders son. Han är född i Årjäng 1998 och varit Alfahanne sedan slutet av 2000.
Sonen (ovan) var en av den största valpar som märkts, han vägde 44 kg. Alfahannen, pappan, vägde 51 kg. Dagen efter märktes ytterligare två hanvalpar som vägde 43 och 44 kg.
Det får tankarna att gå tillbaka till Amungenvargarna när de bildade familj, 2004.
I spåren efter Amungenrevirets individer utmärkte sig då en av dem med de största tassavtryck vi någonsin sett. Vi kallade honom "Bigfoot" när vi talade om honom.
Det var antagligen "Bigfoot" som flera av våra bekanta sett vid olika tillfällen. De omnämde honom/henne som -"en enormt stor varg, den största jag någonsin sett".
Eftersom det blivit så stora valpar efter Alfahannen i Ockelbo så är det enligt våra teorier stor sannolikhet att det kan vara Alfahannens nya tik som bär på en liknande gen, den som ger storväxthet. Det kan mycket väl vara en avkomma från den storväxta individen i Amungenreviret.
Kortet ovan är Svartboparet som avlivades 2006. Tiken, den minsta av dem, var från Furudalsreviret. Hannen, den största, var från Amungenreviret. Man kan skönja att han är storväxt även fast han jämförs med en tik. Vi spårade dem när de nyligen träffats och lade då märke till storleken på honom via spår och krafs.
Den skjutna hannens spår, vintern 2005.
Som man ser på bilden (högst upp) är valpen och även pappan ganska mörka och röda i pälsen.
Sommaren 2007 såg vi en stor varg som sprang över vägen mitt framför bilen, vargen var då inne i Ockelborevirets område. Den vargen var mycket ljusare än dessa vargar trots att de blir ljusare under vinterperioden då de har den ljusa underullen. Ja, man kan faktiskt likna den mer med den avlivade hannen från Svartbo.
Var det en strövarg? Eller var det en tik från Amungenreviret? Ockelbohannen hade redan förra vintern sällskap av en löpande revirmarkerande tik, kan det vara den vi såg?
Det skall bli spännande att få följa de framtida DNA - jämförelser som kommer att klargöra hur släktförhållandena verkligen förhåller sig.
När hannen kom till det här området, till den dåvarande tiken och bildade Ockelboreviret så ville man märka flocken på tio individer. Men! Dock inte forskningen! Det var ett privat bolag som ville märka - och bara deras anställda skulle få pejla. Turligt nog så blev det inte verklighet av detta märkliga påfund. Det var ju då ett ständigt tugg om att vargarna skulle bort till varje pris, ja till och med skott avlossades.
Tänk att kunna pejla tiken när hon ligger och matar sina valpar...!
Väder 9 feb
Vintern har nu tagit ett stadigt grepp här på finnskogen.
Snödjupet är dryga halvmetern, morgontemp. -14.
Våra vänner Kathryn & Jens i arbete
Teknikens under! Mobiltelefonerna fungerar inte (såvida man inte har Telia) på skogen. Då får man ta till andra medel d.v.s. datorer och E-mail. Kathryn mailar sina barn & barnbarn.
I dag kommer det gäster som skall åka på 1/2 dagstur på Finnskogen. Kathryn & Jens rycker in och selar på hundarna och sätter in dem i spannet.
Snart är alla hundarna inne i spannet. Återstår då de små spannen.
Veronica & Christer kom upp och gjorde dem sällskap. En liten runda på byn hade de tid med innan vi skulle komma hem.
De upptäckte ju byn ifrån andra vinkla än vad vi gör...! Vackra bilder, eller hur?
Jens undrade hur små människorna är som bor på finnskogen, som kan få plats att bo här?
Bresiljeån som rinner mitt i byn.
Förberedelserna inför kôlbullegräddningen - men det där ingår ju inte...
Christer gör i ordning en Finnskogsgök åt Jens - för värmens skull.
Det har nått mina öron att en person som har det underliga namnet "Dyng-Bengt" var här och hjälpte Christer med kôlbullarna. Han har skrivit en hel del om det på sin blogg, Ja han har faktiskt en sådan, fast det kan man ju inte tro! Han måste ha fått hjälp av någon för jag tror inte han skulle kunna klara en sådan sak själv.
Fast han är ju faktiskt väldigt intelligent, det kan man ju förstå när man läser vad han skriver. Fast å andra sidan så brukar det ju slå över för sådana som är extremt intelligenta, och det har det ju kanske gjort för honom.
Tyvärr så försvann han innan jag kom hem. Det hade ju varit trevligt att träffa honom - man har ju hört en hel del...!
Nu har gästerna anlänt och Kôlbullegräddningen är i full gång.
Gästerna har åkt vidare och "personalen" sitter och eftersnackar ett tag innan det är dags att fortsätta diskussionen inomhus.
Efter en dag ute i det fria med fysisk aktivitet så blir det ganska tidigt i säng.
Dagen efter börjar resan tillbaka till civilisationen i Malmö.
Vi ser verkligen fram emot nästa besök, till sommaren - då skall vi besöka Loses, Finnskogsteatern.
Våra vänner, Kathryn & Jens, kommer på ett hektiskt besök
Vi hade bestämt att våra vänner Kathryn & Jens skulle besöka oss när de hade ett uppehåll med sitt arbete på olika teatrar i Sverige. Sagt och gjort så bestämde vi datum och tid på Ockelbo station den 29 jan 15.27.
Vi åkte ner till Ockelbo där vi passade på att proviantera och hälsa på dottern på hennes jobb på Optikern.
Det var ett mycket kärt återseende när de stod där vinterklädda och beredda att komma ut i vildmarken.
Vi började återfärden till Katrineberg, passerade Åmot då telefonen ringde. Det var en bekant som ringde och sa "kom hit på en gång, det ligger två nymärkta vargar här som jag vill att ni skall se". Vi blev ju verkligen glada, vargarna har ju gått runt oss sedan mitten av 1980 - talet. Det kändes som en självklarhet att vi skulle få se de individer som hela tiden rört sig kring oss och förmodligen redan känner till våra och hundarnas röster och lukter. Jag tror att vår bekant även tänkte i de banorna.
Vi hade ju Bullen med oss så Kathryn fick börja med att sitta och hålla honom så att han inte på något vis skulle komma ut.
Vargarna låg där med sina halsband och höll på att vakna upp vilket skulle ta ytterligare några timmar. Vi passade naturligtvis på att fotografera. Det var både Alfahannen (här ovan) och en åtta - månaders hanvalp som blivit märkta.
Det fanns en stab med experter som alla hade sina uppgifter, vargarna stod under ständig bevakning.
Våra andra bekanta fick stanna kvar sedan alla andra hade lämnat platsen för att bevaka paret så de inte råkade ut för något oförutsett. Det blev en lång kväll för dem.
Sent på kvällen kom de tillbaka, det hade gått bra med vargarna och deras tillkvicknande. De hade ställt bilarna utanför affären där de tagit sina skotrar för att spåra fram vargarna.
Spårningen var naturligtvis perfekt gjord, det var bara för helikopterföraren att gå ner och plocka upp dem efter att de fått sin bedövningspil perfekt placerad.
Lite eftersnack med kaffe och macka i affären. Kathryn & Jens hamnade mitt i händelsernas centrum, vi hade knappt hunnit hem och absolut inte hunnit gå igenom de vanliga rutinerna som man brukar göra när man får främmande som stannar flera dagar.
.
Vi satt dock uppe och pratade en lång stund inpå natten.
"Frukostbuffé" på Finnskogen.
Nu är vi laddade för en hundspannstur. Kylan är ganska påträngande så klädseln är genomtänkt med "rånarluva" och "Bondånger-mössa". Selarna plockar vi med oss inifrån där de torkat under natten.
Hundarna börjar bli inselade och klara. Vi tar ett större, och ett litet spann som Kathryn & Jens kan prova att köra själva.
Bakka & Billan i led.
Bullen & Ulva gick på Jens spann.
´Kathryn satt i släden med mig. På vägen passerade vi spåren av Alfahannen som han gjort under morgontimmarna när han gick från märkningsplatsen och den plats där han blivit sövd. Det bevisar ju att han inte kan förknippa platsen med något otäckt, dock kommer han kanske att undvika helikoptrar i framtiden.
Plötsligt dyker helikoptern upp ovanför "Trollskogen" och går fram och tillbaka. Vi förstår att de skall fortsätta märkningen i dag. Leif ringer upp spårarna som finns på andra sidan"Trollskogen" för att få bekräftat att det är märkning på gång.
Vi stannar dock ett tag och låter helikopterföraren göra färdigt sitt jobb. Efter en liten stund kör den rakt sydväst så vi fortsätter vår färd.
Valparna har lekt utefter hela leden, det var de spåren som helikoptern "spårade av" från höjden.
Han kunde minsann flyga en helikopter han!
Helikopterföraren slängde av pejlingsutrustningen och drog iväg till samma ställe som gårdagen för att söva ytterligare två vargar, två hanvalpar. Spårarna med sina skotrar hade redan koll på packningen.
Kathryn bytte med Jens och körde på hemvägen.
Maten, två kycklingar, satte vi in i ugnen på vedspisen och bör vara lagom ätklar när vi kommer hem.
Härig tur.
Väl hemma så var det bara att snabbt få in hundarna och åka till märkplatsen för att få se de två nya vargarna. Det visade sig vara två hanvalpar. Alfatiken höll sig undan och förblev på så sätt omärkt.
Veterinären sitter och bevakar vargarna och deras beteende, beredd att ingripa vid minsta misstanke på avvikelser.
Det blev sent även denna kväll. Turligt nog fanns det lite kyckling kvar och det smakade nog gott efter 13 - 14 timmar ute i skogen.
Konstigt! Men jag känner mig trygg med den här märkningen, det är forskningen som ligger bakom och som beställt märkningen. Men så har det inte alltid varit...!
Hundspann 4 feb
Familjen Skyttevall ordnade en liten överraskningsfest för Anettes pappa Gunnar som fyllde 70 år.
Födelsedagsbarnet kände sig nästan som hemma i dessa trakter som varit hans jaktmarker tidigare.
Bullen passade på och få sig några vänliga ord och en klapp.
Ja, nästan en romans!
Nu börjar inselningen av hundarna. Lisa, en av unghundarna, har inte riktigt fattat att man skall stå i färdriktningen.
Snart är alla engagerade med att hålla hundarna rättvända och på plats.
Alla intar sina platser.
Födelsedagsbarnet intar sitt spann.
Och iväg går det. Loise och Tobias startar med att sitta i släden.
Tobias kör eget spann genom "Trollskogen", med Ulva och Pajas i led. Pelle går som tredje hund i litet spann för första gången. Det gick jättebra för Pelle. Spannet var mycket piggt och fort gick det. Underlaget var mycket snabbt och glidet var perfekt.
Anette testar på att köra det snabba spannet.
Loise var lite fundersam i början men körde sedan spannet ända hem. Hon tyckte det var jätteroligt. Håller med henne, vi tycker det är lika roligt - ännu efter 35 år...!
Ice och Osten gick i led. Kokki och urstarke isbjörnen Wolf gick som wheeldogs. Eftersom Kokki och Ice är till åren kommen så går de i en ganska sakta takt, men de går stadigt framåt. De är som vi människor - kan göra allt men gör det långsammare.
Gunnar var en hejare på att köra. Roligt att han uppskattade den hemliga presenten.
Gunnar, som är jägare fick också se färska vargspår. Här har Alfahannen korsat spåret och fortsatt i västlig riktning.
Lite skifte på förare och åkare. Hundarna får en liten paus som de dock inte värdesätter då föret är lätt och snabbt.
På led efter varandra över Locksjön.
En liten tur ut på Kaxen så födelsedagsbarnet fick känna på att köra skoter på snö, som de saknade hemma.
Leif har tagit plats vid kôlbullepannorna. Födelsedagsbarnet fick sig en välgräddad med lingon plockade på Finnskogen.
Bordsskicket är vi inte så noga med på Finnskogen. Knäna får duga som bord.
Anette funderar på nästkommande hemliga anhalt som skall komma. Tiden går...!
Ingalill och jag utbytte "hemliga" recept på kôlbullar.
Återstår då bara att skriva i gästboken.
Tobias ser nöjd ut med dagen - var det hundspann eller skoter som förorsakar detta leende?
Tack Ingalill & Gunnar. Hoppas det blev en fortsatt lyckad dag.
Väder 4 feb
Morgontemp. -8, några snöflingor kom på förmiddagen. Kvällstemp. -5
Väder 3 feb
Sol även idag. Morgontemp. -21, kvällstemp. - 10.
Väder 2 feb
Äntligen en solig dag. Morgonen bjöd på - 19, mitt på dan - 10.
hundspann, 31 jan
Vi träffades som vanligt i gamla lanthandelmuseet. Där blev det lite historik från svunna tider då Olof Westberg startade upp lanthandeln i slutet på förr - förra seklet.
Och naturligtvis genomgång av turen.
Inspektion av slädarna.
Kan det här verkligen gå bra? Skall du eller jag börja köra eget spann?
Ja, man har ju kört förut så det skall nog gå bra. Bra med en skoter som broms.
Lena, till vänster, har starka nypor trots att hon ser så späd ut. Hon har minsann knådat mig regält, både på rygg och axlar - en fantastisk känsla.
Lenas syster som står till höger har fyllt 50 och hyllades av hela gänget.
Kathryn och Jens hjälper Leif ut med hundar.
Fler och fler personer ansluter till hundarna i spannen. Med många unghundar så behövs många händer som håller dem i styr.
Iväg går det, landskapet är vintrigt med dignande snöklädda granar som ramar in spåret.
Föret var tungt och moddigt, ett bland det värsta underlaget för hundarna.
Korvgrillning vid Fansen, i brådrasket blev det bara en korv var. Resterande (många) korvar kom med i kylväskan hem. Halkkörningen var i full gång vid kriminalvårdens halkbane-anläggning.
Födelsedagsbarnen kör efter varandra, båda fyllde 50 år. Lena kör efter.
Och naturligtvis fanns det dagsfärska vargspår. Valparna hade lekt och härjat runt, efter hela leden genom "trollskogen".
Lite pulsning i snön, för åttamånadersvalpar, kan inte hindra den viktiga leken.
Det gick segare och segare för hundarna att komma framåt, men de stretade dock på.
Mörkret infann sig innan vi kom tillbaka till hundgårdarna. Vi var rejält sugna på kaffe och kôlbullar.
Nere vid elden lyser det välkomnande.
Kôlbullepannorna är i full gång. Alla var ordentligt hungriga och kaffetörstiga.
första gången de äter kôlbullar
50 åringarna kämpade bra i uppförsbackarna.
Tuulas kjol var perfekt för både hundspann och Åre.
kaffepannan är urdrucken tillsammans med hembakta bullar
Christer försöker truga på en kôlbulle till.
Alla var mätta och belåtna. 50 - åringarna med följe återvände hem till Söderhamn och ett bastubad som de såg fram emot. Man kan ju tänka sig vad diskussionen i bastun kommer att handla om...
Vargarna tillbaka efter snöstormen
När vi åkte här med Lena och Jonas så fanns inte ett enda spår efter vargarna, de låg stilla efter det myckna snöandet.
Det brukar ju dröja några dagar innan de börjar röra på sig igen.
På onsdagen fanns det åter vargspår efter leden, de hade börjat röra på sig igen efter ovädret.
