I början av det nya milleniumet, 2000, kallade man samman till en stor träff i Kuxahallen i Ockelbo. Det var politiker, poliser, länsstyrelse, jägarorganisationer m.m. Man hade beredskap (på vad?) med två poliser posterade vid ingången. Som moderator satt en jägare så man fick ju vissa föraningar att det inte var ett balanserat "vargmöte". Man såg dock några från Rovdjursföreningen som satt ganska långt uppe på bänkarna.
Vi var ett gäng från Finnskogen som förväntansfullt ställde in oss på tips om hur vi skulle förhålla oss till den då stora flocken på tio vargar - det var ju vi som bodde mitt i vargreviret.
Det visade sig ju vara ett riktigt varghatarmöte.
Mikrofonen gavs till de som kände sig manade att delge, alla 800 personer som samlats i baskethallen, den ena horribla historien efter den andra. Det ord som användes mest av dessa talare var OM. Det var inte någon som kunde härleda till en faktisk händelse utan det var endast "om vargen skulle komma, om vargen ger sig på våra barn o.s.v. Det närmaste man kunde komma verkligheten var att vargen gått i barnens fotspår när de gick till skolbussen. Dock var det flera dagar/veckor mellan att vargen och barnet hade gått där. Historien var flera månader gammal och hade använts i många tidningar - ja en riktigt gammal historia som kom att ältas om och om igen.
Ju värre historier man berättade ju mer applåder fick de.
Den här mannen, "Sveriges största varghatare", var jägarnas stora hjälte när han berättade hiskliga historier från Ryssland om hur vargarna tagit över, folket blev attakerade m.m. Han talade om för de församlade människorna att det minsann skulle ske i Sverige också. - "Jakten måste komma igång för att förhindra detta".
Han uttryckte sig mycket hatiskt mot de sittande myndighetspersonerna och politikerna.
HAN FICK STÅENDE OVATIONER!
Jag hade anmält mig som siste talare och satt och väntade på min tur. När jag fick mikrofonen så berättade jag vår faktiska vardag med vargarna runt oss. Att vi bodde i Katrineberg som låg mitt i vargreviret, kör hundspann på lederna som används av vargarna. Berättade att vi absolut inte har några som helst problem med vargarna och defernitivt inte kände oss hotade. Vi är ju naturligtvis inte rädda för vargen heller. Alltså bara eget upplevt fakta. Det ses som ett riktigt svek när man bor i vargrevir - undrar hur länge det tänker hålla i sig?
JAG FICK EN MASSIV UTBUUNING!
Jag hade ju inte förväntat mig annat så denna händelse kan jag absolut ta, ja till och med tycka att det är intressant och se hur en masshysteri utvecklar sig - inte konstigt att Hitler lyckades lura ett helt folk - det skulle mycket väl kunna hända igen.
Däremot så skrämmer det mig när s.k. starka män och poliser fäller kommentaren -"nu var du modig". De tyckte att jag var modig när jag endast berättar hur vi har det till vardags - det är skrämmande...!
Förra helgen var vi upp till Maria Lindqvist och hämtade tre kanonhundar som skall gå i Lucas tävlingsspann. Han hann med att köra dom en liten sväng, med släde, innan det isiga föret och snösmältningen tog över hand. Det var ju fantastiskt roligt att träffa både Maria och Britt-Mari.
Ledarhunden, Quick, har gått i Egils 16-spann och i Marias spann när hon tog guld på SM 2008. Unghunden Lollo, den svarta, är efter Quick och Marias bästa hund - någonsin. Den andra, Mickey, är efter två livmodersimporter från Egil. Bra va'? Det skall bli roligt att följa med Lucas på tävlingar i höst och vintern. Han slipper nog dra in hundarna i målgången som han fått göra med våra hundar. Dom har ju aldrig varit ute på tävlingar tidigare, aldrig sett så många människor och hundar.
Idag hade vi besök av en reporter och en fotograf som skulle göra ett reportage. De åkte omkring i regionen och sökte efter vinteraktiviteter som de provade på och skrev lite om sin upplevelse.
Vi började förstås med en tur sittande i släden. Han tror han sitter säkert men snart är det dags att kliva upp och ta över spannet.
Vi skulle prova ett nytt sätt att ta aktionkort utifrån hundperspektiv och riggade fast en liten kamera i mittlinan. Det skall bli spännande att se om det blir några bilder.
Ledarhundarna, Bakka & Billan blänger på mig och undrar vad fasen vi håller på med. Nu måste vi sätta igång matte, säger deras blickar.
Vi bytte efter ett tag och reportern, Olle tog platsen som muscher. Jag satt i släden och åkte för en gångs skull, härligt! Sedan bytte jag och fotografen plats.
Jag skulle tro att han fick fina kort under de snötyngda grenarna.
Han klarade galant att köra spannet.
Vi avslutade i affären med en kopp kaffe och lite intervjuande. Det skall bli spännande att se reportaget. Kanske det skulle komma ut i lördagsnumret. Vi ses igen.
Räven kommer varje natt och tänder knutlampan som går igång vid rörelse. För några veckopr sedan var det ganska mulet och snön yrde. Räven dristade sig in på gården, han trodde nog att han inte syntes. Han verkar dock helt frisk och inte skabbsmittad. Tur det, skulle vara katastrof att få skabb på hundarna.