"Livet på Finnskogen", besök i Katrineberg

REPORTAGE OCH BILDER PÅ ALLA SOM REDAN HAR GJORT TUREN FINNS UNDER KATEGORI GÄSTER.
Den här sidan är en presentation av turen för de som funderar på att göra den och vill veta lite om dess innehåll.



Gubben Risten har ställt ifrån sig ryggsäcken och gått för att lyssna efter bussen som skall komma.
Han brukar ha lite fläsk och svagdricka med sig, och så brukar han ha något mer i ytterfickan - i den vänstra...!

Yxan finns alltid med, skulle tro att den är med för att spånta tjärved med. Den kan ju vara bra till annat också.
Koskällan har Risten för att "plonga" med när han skall ha ihop alla tanter och farbröder så de inte blir kvar på skogen när bussen åker vidare.



Risten tar emot vid bussen, som vanligt får han sig en stor kram.



Los-Lina, med snuggan i handen, hälsar välkommen vid ingången till Bygdegården. Bygdegården är ett minne från järnhanteringstiden från 1700-talet, det var då ett sädesmagasin .



Här väntar nykokt kaffe, stor "Målarmacka", Lingon-Linneas strösselbitar och ett förunderligt gott källvatten.



Leif hälsar välkommen och berättar en del sanna historier om sina upplevelser i vildmarken bland våra rovdjur.
Leif ser till att alla får kaffe, han fyller hela tiden på termoskannorna och naturligtvis källvattnet.



Risten sjunger sånger som sjöngs på Finnskogen långt bakåt i tiden. Den där med ljummen fis sitter i sädesmagasinets väggar. Han har ett helt register av berättelser som han ärvt från sina förfäder. Diktaren Olle Svensson var Ristens farbror.



Därefter går färden vidare till den gamla lanthandeln.



Risten har tagit plats på bönpallen.



Leif har gjort i ordning ett bord med tassavtryck av varg och hund, spillning av björn och ett gäng Rovdjurstidningar som våra gäster kan bläddra i under den fortsatta färden.
Den gamla Monarken från 1951 står i bakgrunden.



Bullen är dagens demonstrationshund och får representera spannet. Leif har kopplat upp ett sex-spann med släde för att våra gäster skall kunna göra sig en föreställning om hur det hela går till.



Roligt att gå in i den lilla tygboden.


Det är bara att klippa till ett tygstycke som man vill ha och ta med in i affären och betala - och vad billigt det var. Eller hur?



Los-Lina har gått in i affären och snott ihop några strutar med gelehallon och polkagrisblandning.
Det blir bra att ha i fickan under den fortsatta färden. Och det förhindrar  blodsockret att sjunka ner under fotknölarna.



Olofs gamla affär är full med grejor som det var i forna dagar.

Vi har arrangerat vår tur, "Livet på Finnskogen" i fem somrar och går nu in på den sjätte. Vi har inte gjort så stor sak (reklam) av vår tur, dock så har vi mycket hjälp av Bollnäs kommuns personal på turistsidan.

Många kommer till oss på rekomendationer eller läser vårt enkla broschyrblad och blir nyfiken.
Ja, vi har faktiskt busschaufförer som säger att de "paxat" att få köra alla turer som går till oss. Gissa om man blir både stolt och glad.



Det här är en dagstur som tar våra gäster runt, enligt den streckade linjen på kartan ovan, på Bollnäs Finnskog. Det är något av en teaterresa där vi berättar skrönor, faktiska händelser och historiken från 1300-talet fram till våra dagar.

Vi som medverkar har alla vår historik, saker och byggnader. Vi tillhör skogsfolket samt är uppvuxna och fast boende på skogen. Man kan gråta, skratta och vara glad - det här är faktiskt en resa som berör...



"Livet på Finnskogen", i Gruvberget



Vi kör uppför uppfarten till Gruvbergets kyrka. Klockstapeln, som står rakt fram ringde man i när det samlades till kyrkliga sammankomster. Ja, man ringer ju förstås fortfarande i den när man samlas till sammankomster. Nu för tiden kan det vara för Elvis-aftnar, Musik i sommarnatt eller andra arrangemang som föreningen i Gruvberget anordnar.
Och framför allt så ingår de ju i vår gemensamma tur, "Livet på Finnskogen".



Eva tar emot på kyrktrappan tillsammans med Risten.



Eva berättar bland annat om vår ovanliga präst Carl-David Othzén, stationerad i Gruvberget, som även gick under namnet "Finnskogens Don Camillo". Det namnet fick han av en speciell anledning. Han ställde upp för "sitt folk" och agerade vakt vid en midsommarfest.
Det etablerade prästerskapet gjorde stor sak av det hela och det hamnade på första sidorna i alla stora tidningar. Därefter skedde ett antal händelser som resulterade i att hela Nalens ensamble drog till Katrinebergs bygdegård med dunder och brak.



Så här såg han ut, vår präst. Här står han framför Katrinebergs kapell, han hade ju också den att ansvara för.

Othzén uttalade sig i tidningarna (1955) att  "Låt kvinnorna bli präster, man skall inte fastna vid gammalt".
Han skrev nog den första insändaren i Sverige,1938. Den handlade om den dåliga vägen mellan Katrineberg och Gruvberget. Det byggdes därefter en ny väg. Han ordnade med elektricitet och många många andra saker.



Här står han på vedbacken och sågar och det är inte säkert att det var till sitt eget hushåll. Han åkte runt och hjälpte gamla och sjuka, både praktiskt och mentalt. Ja han agerade både präst, socialarbetare, konsult, terapeft, agitator och mycket , mycket mer.



Eva kan inte bara sin historia, hon kan sjunga också. Hon sjunger så vackert att det inte lämnar ett öga riktigt torrt.
Våra gäster brukar bli så förundrade. Jag kan hålla med dom om att med det lilla invånarantal så har vi riktigt bra kvalité på våra invånare.



Tänk att det aplåderas riktigt ordentligt i kyrkan när Eva sjungit.
Undrar vad Carl-David Othzén hade sagt om det?
Jag tror att jag vet vad han skulle ha sagt - "Låt dom applådera i kyrkan, man skall inte stanna vid gammalt..."



Ja, det här var en stund i Gruvbergets kyrka tillsamman med Eva.

"Livet på Finnskogen", i bussen



Man lämnar nu Gruvberget och fortsätter färden mot Annefors.
I Annefors finns det en golfbana med tillhörande klubbhus, golfshop och restaurang.
Färden går nu på "Rimene, en bland de längsta grusåsarna av ett stort område, som bildades av inlandsisen för 10 000 år sedan.



Den här lilla stugan är Bollnäs kommuns första skolbyggnad.
Åke Wassing bodde här i Annefors, innan han flyttade ner till Bollnäs och "Slottet i dalen", ett hem för sådana som inte klarade sig på egen hand utan måste tas hand om av det "allmänna".



Risten åker ju med som guide, under hela dagen, och mikrofonen använder han flitigt - och det tar ju aldrig slut på historierna...



Höstbodarna är en liten "by" med allt som fanns förr i tiden för att försörja skogsfolket med nödvändigheter som plank, järn, tjära, mjöl och mycket, mycket mer.



Vackra vyer finns det gott om.



Det finns också mycket vilda djur, sannolikheten att få se något av dem är ganska stor - så det gäller att hålla ögonen öppna...


Ibland stannar vi vid dessa platser om Risten får för sig att titta in i Annefors kapell eller kanske undersöka tjärdalen. Man kan ju aldrig veta vilket humör han är på.

"Livet på Finnskogen" hos Byss-Olle



Nu har vi kommit till Britt och Byss-Olle i Bellsbo.
Byss-Olle har under hela sitt liv samlat på saker som kommer att kunna berätta sin historia för eftervärlden. Han har haft helt klart för sig hur saker och ting skulle komma att utvecklas.
Här finns över 4 000 st prylar, många i olika utförande och modeller. Det finns tre stora lokaler fulla med prylar, alla väl omhändertagna och dokumenterade. Byss-Olle kan berätta om varenda pryl och flera av dom har en egen speciell historia.



De som går upp på skullen följer med Byss-Olle och de som går in där nere följer med Britt.



Direkt innanför portarna hänger det i taket, sitter det på väggarna och står det på golvet - massor av prylar.



Byss-Olle berättar  om...



...motorsågar som han använt genom tiderna. En del var stora och tunga...



...och en del var ännu större. Jo, det här är faktiskt en motorsåg - den första. Det som syns på bilden är själva sågdelen, motorn står på sidan om. Tänk att bubba på den!



Kvinnornas hjälpreda i hemmet , tvättmaskinen, var nog lika positiv som motorsågen var för männen i skogen.
Den här tvättmaskinen underlättade nog en hel del.



Så här fick husmor hänga sin tvätt under den kalla perioden när spisen hölls varm. Undrar vad hon skulle ha tänkt om torktumlaren - det skulle nog vara en utopi i hennes ögon.



För att inte tala om vad hon skulle ha sagt om en maskin som tar hand om disken!



Så många händelser och så många orginella människor. Om man bara hade haft förmånen att få känna en handfull av dem.



Jaa du Byss-Olle, tänk vad dina saker kan berätta.
Nu har jag kanske visat 50 saker på dessa bilder, då finns det minst 3 950 saker kvar...



Hos Byss-Olle brukar våra bussade gäster inta  frukt eller kaffe med dopp som man har med på bussen. Det behövs för att förhindra att blodsockret sjunker och tröttheten sätter in. Lunchen dröjer ytterligare ett tag.

"Livet på Finnskogen" på Loses




Nu har vi anlänt till Loses där Finnskogsteatern håller hus. Ja, vi har faktiskt en teater på Finnskogen - och den är utomhus. Den har naturen som scener.

En jättekåta som når ända upp till trädtopparna.



Vad skall man äta när man är gäst på Finnskogen om inte skogshuggarnas huvudrätt - Kôlbullar med hemkokt lingonsylt.



Riktigt kokkaffe med morotskaka smakar bra.



Man kan sätta sig i teaterladan och äta kôlbullarna...



...eller inne i storkåtan.



Jag ser att Risten tagit fram yxan, undrar vad han håller på med, det verkar som om han håller på och späntar ved.



Han har något i händerna som han delar ut.



Något intressant är det, det verkar lukta något speciellt. Bäst att försöka få tag i en bit av det intressanta.
Gissa vad det var! Det var tjärved som Risten bjöd på.
När man tänker efter så är det kanske många som inte har känt lukten av äkta tjärved.



Alla har tagit plats på läktaren för att få sig en stunds underhållning. Risten  sår på scenen som sitter fast på läktaren.
Hela läktaren kan snurra runt vartefter scenerna ute i naturen ändrar plats.

Att sitta här en ljuvlig sommarkväll och låta sig underhållas av  historier från tider som flytt, berättelser med både humor och allvarliga undertoner, är fantastiskt. Jag kan säga att man längtar inte in till sta´n då. Jag tror att programmet för sommaren är klart på deras hemsida nu.



Undrar vad han berättar nu - kan det vara en berättelse om hur man hanterar en sparkstötting tro?



Allsång på Skansen i all ära, men allsång på Finnskogen det är det något alldeles särdeles extra med.



Alla sjunger med i refrängen, Risten visar ju upp texten så det blir rätt.



Det här kan inte vara en sparkstötting - törs inte gissa...



Har man en gång gungat så sitter det där för all framtid.



Vi hälsar nya gäster välkomna och tackar de som besökt oss.



Mätta och belåtna efter en sen lunch så sitter våra gäster åter i bussen för att återvända till sina hemtrakter.
Tack och hej så länge, hoppas vi kommer att mötas igen.



Ja, det här var sista anhalten med upplevelser på Finnskogen. Man kan ju naturligtvis återvända till alla platserna vid andra tillfällen. Den årliga uppsättning på Loses sommarteater brukar gå av stapeln i augusti och är verkligen värt ett besök.

Som alternativ till Kôlbullarna på Loses kan man välja vanlig husmanskost på någon av platserna nedan. Risten följer narurligtvis med och lunchar han också, han släpper inte sina gäster förrän han måste.




Dagen avslutas antingen på café 83 i Kilafors.



Eller på Kungsholmens Restaurang, ett flottarställe mitt i Ljusnans utlopp.

RSS 2.0
web counter