finnskogsupplevelser

Idag dristade vi oss till att försöka få upp leden till Fansen. Först måste vi över Locksjön, hur var det nu med stöpet?



Det gick inte igenom, hurra! Tjockleken på isen brukar vara detsamma som Grästjärn så det är ju OK.
Det blev dock lite mörkt utav vatten som trängt igenom - bra då fryser det till.



Det visade sig vara många träd som fallit så motorsågen fick jobba ganska mycket.



Jag passade dock på att njuta av de vackra snödignande träden.



Leif fick ta itu med de nedfallna.



Bullen fick följa med idag och det var inga problem att övertala honom att ligga på släden och åka med utan att behöva springa. Han kände nog igen leden som han sprungit så många gånger som ledarhund på ett litet spann.



"Trollskogen" i vinterskrud.



Motorsågen åkte fram och tillbaka i packboxen en herrans massa gånger.



Ja här skulle vi igenom - och vi lyckades till slut må ni tro!



Men när vi kom till ett vattenhål som brukar frysa till och inte ställa till så mycket problem så tog det snöpligt stopp. Nu var det så tjockt lager med snö som isolerade och hindrade vattnet att frysa - vi körde fast!
Skotern lyckades vi få upp på på ena sida av hålet och kälken på den andra.



Vi passade på att ta en fikapaus. Fikat låg i skotern så Leif fick kasta över termos, saft och bullar till min sida.



Leif fortsatte själv ner till Fansen och vände där. Han körde dock fast rejält både på nervägen och hemvägen i ett smalt passage som alltid ställer till problem, men det snöfylls ganska snart och bildar ett bärande underlag för spåret. Problemet den här gången var att älgarna har använt leden och därmed trampat sönder det som skulle fungera som bärande underlag.



Jag passade dock på att titta på trollens bostad, de bor ju faktiskt inne i stora stenar och de här är ju stora...



Leif blev borta ganska länge. Bullen och jag sjöng och lyssnade på en hackspett som hackade på en torraka.



Ett stort gäng korpar cirklade över oss, de skulle nog kolla om vi var något ätbart. De försvann dock ganska omgående.



Nu hörs skotern komma och man kan skönja ett lyse långt borta.



Ja. det är äntligen Leif som kommer. Det gick lätt att köra över gropen som bildades när vi körde fast.



Hålen efter ett tiotal orrar som legat och tryckt under snön för att rida ut ovädret som varit.



När Leif fotograferade det här hålet kom det plötsligt upp en orre alldeles intill. Den var nära att träffa kameran.



Är det en muslim som förirrat sig i snön...?