finnskogsupplevelser

Direkt efter avslutningen på Loses med bussen från Umeå så åkte vi till Åbyggeby och karatelägret som skulle pågå underfyra dagar.

Jennie kom emot oss och såg fantastiskt pigg ut för att ha varit vaken sedan fem på morgonen.



Lucas hade också gått upp fem på morgonen, träningen började ju sex varje morgon.



Med den hårda träningen så blev karatedräkterna genomblöta efter morgonens pass. Tony har fixat en alldeles egen torkställning. De torkade dock inte på hela dagen så det var tur att de hade flera dräkter med sig. 



Mäktigt med så många likadana klädda som gör exakt samma rörelser som "Sensai" Robert.



Robert har tränat sina adapter under många år så de har fått utmärkelsen, "bästa klubb", under flera tävlingstillfällen (ja nästan alla) i många år. De brukar ju åka hem med flest antal medaljer, guld är nog den vanligast förekommande medaljen.



Tony & Jennie tränar mot varandra. Det här är tredje passet och de har redan tejpat fötterna båda två.



Rörelserna skall sitta exakt...



...är armen rätt vinklad...



Jennie har kopplat greppet på sin man...



...men han sliter sig loss...



...och svingar sig runt...



... och bryter ner så Jennie hamnar på rygg. Jennie gjorde naturligtvis samma moment.



Lucas tränar mot sin tremänning, Emil.



Det är tuff och hård träning och disiplin. Tur att det blir lite roligt med skratt emellanåt.



Det gäller att rikta ett slag men inte slå.



Här förbereds ett kast på Emil.



Lyckat?



Egon har lagt ner sin träningskompis. Tur att man vet att det bara är träning.



Roberts son, Kevin (höger), har kommit hem till Sverige efter åtta månaders stenhård träning hos en Japansk mästare.



Kanske inte fullt så pigg längre...!



Dagen avslutades sent på kvällen. Alla sov nog ovaggade på sina madrasser.
Vi började vår resa hemåt.



När vi nästan var hemma såg vi denna rävunge ute på vägen. Vi stannade för att ta ett kort, han kröp då under bilen. Räven var dock så påträngande att jag trodde att den skulle ta tag i mina byxben. Här står den och tittar på mig och såg verkligen sugen ut på det. Den var extremt sällskapssjuk, kan förstå människor som plockar upp vilda djur och tar hem dem...!
Mamman brukar placera ut sina valpar, en och en, längs en sträcka som hon går när hon matar dem. Inte konstigt att de är sällskapssjuka. Man förstår att folk plockar upp de "stackars djuren" och tar hem den i tron att de skall rädda de "övergivna" ungarna. 



När blixtarna börjar lysa upp så tycker den att det börjar bli lite otäckt...



...och sticker till skogs.
 Man kan se många överkörda rävungar efter vägarna. Rävmamman är nog lika bekväm som oss alla andra och placerar ut sina ungar efter en väg, den är ju lätt att promenera på för att mata sina ungar.

Räven är ju listig så det med att placera ut ungarna en och en kan vara att sprida ut riskerna så inte alla ungar skulle bli dödade om olyckan skulle vara framme.